Om Vapentaget
såsom laglig bekräftelseform i Sverige.
Af
G. Djurklou.
— — ea, ut patero, explicabo, neo tamen quasi
Pythius Apollo, certa ut sint et fixa que dixero;
sed ut homunculus unus e multis, probabilia
conjectura sequens. Utra enim quo progrediar, quam
ut veri videam similia, non habeo: certa dicentii,
qui et percipi ea posse diount et se sapientes esse
profitentur.
CICERO.
Uti en afhandling om De Gotiske Folks Våbened[1] har
Professor Sven Grundtvig lemnat en redogörelse för den under
medeltiden ofta förekommande seden att aflägga ed på vapen
(jurare super arma), och med stor sorgfällighet sammanfört de
spridda underrättelser, som kunna belysa denna edsform, hvars
ursprung otvifvelaktigt bör sökas i gamla hedniska föreställningar.
Grundtvigs föregångare Bartholin, Jon Erichsen, Dreijer,
Grimm, Neikter,[2] m. fl., hvilka mer eller mindre egnat
vapeneden någon uppmärksamhet, hafva på olika sätt förklarat dess
uppkomst, men varit ense deruti, att den bör härledas från äldre
skytiska och germaniska folk. Visst är det ock att
antydningar på dess tillvaro kunna spåras redan hos Herodotus och
Lucianus samt att ett dermed närbeslägtadt bruk omtalas af
- ↑ Denna afhandling är intagen i Oversigt over det Kongel. Danske Videnskabernes Selskabs Forhandlinger 1870 och äfven särskildt utgifven med dubbel paginering.
- ↑ Dissertatio Historica de variis jurisjurandi solemnitatibus et formulis P. 1. Upsaliæ 1791, en afhandling, som beklagligtvis ej blifvit afslutad.