Tacitus[1]. Det äldsta fullt säkra beviset lemnar dock Ammianus Marcellinus, af hvars utsago framgår, att denna ed varit i bruk hos Qvaderne i fjerde seklet af vår tideräkning. Under nära två århundraden derefter saknas vidare vitnesbörd, men att den gamla seden fortfarande öfvats af Qvadernes stamförvandter Frankerne kan ses af Capitulare Childeberti regis från medlet af 6:te århundradet, der vapeneden aflyses såsom ett hedniskt bruk, och ersättes med en mera christelig edsform[2]. Seden var dock mäktigare än lagen, och oaktadt förbudet tillämpades vapeneden ej mindre hos detta folk än hos dess stamfränder Longobarder, Bairare, Alemanner, Saxare, Danskar, m. fl. och erkännes till och med i flera af dessa folks lagar[3]. Man har således, då det icke lyckades att undantränga hvad som slagit allt för djupa rötter i folkmedvetandet, här som i så många andra fall måst tillgripa den vanliga utvägen att öfverstryka det hedniska bruket med en christen fernissa. Svärdets korsform erinrade redan om Christendomens egen symbol, och der detta ensamt icke ansågs tillräckligt, blefvo de vapen, med eller på hvilka eden skulle afläggas, före edgången helgade eller invigda. Bland iuramenta in altari, sub testamento Dei, super textum evangelii, in sacramento corporis Christi, ad sanctorum reliquias m. fl. kunde derföre iuramentum super arma hos de flesta germaniska folk bibehålla sig hela medeltiden igenom, och lemningar efter densamma spåras till och med så sent, som i 16:de och 17:de seklens rättsförhandlingar[4].
- ↑ Si displicuit sententia, fremitu adspernantur, sin placuit, frameas concutiunt, honoratissimum adsensus genus est, armis laudare. — De situ, moribus et populis Germaniæ. Cap. XI.
- ↑ Grundtvig, l. c. sid. 47 & 48 (6, 7).
- ↑ Af de exempel Grundtvig lemnat må följande anföras: Frankerne hyllade sin drottning Gelesvinta år 567 per arma; Saxarne besvuro freden 632 super arma, och Danskarne 811, 846 och 873 in armis eller per arma. I Longobardernes lagar föreskrifves edgång ad arma sacrata eller blott ad arma; i Alemannernes in arma sua; i Bairarnes per arma sacrata och i Rehnfrankernes cum dextera armata.
- ↑ Flera bevis härpå anföras af Grundtvig och Neikter, till hvilkas arbeten vi hänvisa. Vapenedens allmänna bruk har äfven föranledt den sistnämnde att förklara ordet svärd vara härledt af svärja, och att detta vapen fått sitt namn deraf, att eden aflades med eller på detsamma. Äfven Wachter hyser en liknande åsigt, men anser förhållandet vara motsatt och svärd stamord till svärja.