Wikisource

Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf/258

Den här sidan har korrekturlästs
244

ceremonien. Samma sed beskrifves äfven, ehuru mindre utförligt, af Stiernhöök[1] och omnämnes af Rålamb[2]. Likasom Whitelocke hafva alla dessa sannolikt sett den tillämpas, och Rålamb särskildt hade, då han publicerade sitt juridiska verk, två gånger såsom brudgumme deruti deltagit. Vi ega således tillräckliga bevis för det vapentag, som förekommit vid adeliga bröllop i Sverige ännu i sednare hälften af 17:de århundradet; och vilja vi gå tillbaka i tiden, kunna vi för spjutets utkastande bland menigheten anföra Olaus Magnus[3], hvilken äfven på sitt sätt söker förklara vapnens betydelse vid de svenske frälsemännens bröllopsfester. Utom långspjutet eller lansen nämner han äfven ett stickspjut (framea) samt en sköld (scutum) och anser dessa, hvilka likasom på Taciti tid tyckas hafva tillhört brudgåfvan, syfta på de båda makarnes ädla börd, som de gemensamt borde försvara. Långspjutet eller lansen tillägger han en dubbel betydelse; först att erinra derom, att äktenskapliga band fordom med vapen slitits (nuptias olim ferro diremtas), och vidare att genom utkastandet bland menigheten tjena denna till vitnesbörd om makarnes inbördes öfverenskommelse och ständiga sammanboende. Denna åsigt, som ej ogillas af Loccenius, må gälla hvad den kan i afseende på de vapen, hvilka lemnats såsom brudgåfva; men att vapentaget å spjutet, hvilket Olaus Magnus märkeligt nog icke med ett ord omnämner, ehuru det utan tvifvel förekommit äfven på hans tid vid morgongåfvans bekräftelse, haft en rent juridisk betydelse, äfven om spjutets utkastande på visst sätt afsett att tjena den utanföre samlade menigheten till vitnesbörd om hvad i bröllopshuset förehades — skall straxt visas.

Hos de germaniska folken var morgongåfvan, såsom de rättslärde allmänt antagit, en hyllningsgärd åt brudens jungfrulighet[4], eller — som Cоtmann[5] kallar det — en commissæ virginitatis præmium et operæ nocturnæ pretium. Hon kunde derföre visserligen utlofvas eller lysas a giptær queldi, men fick ej

  1. ↑ De jure Sveonum et Gothorum vetusto, Holmiæ 1672. Lib 11. Cap 1.
  2. ↑ Observationes juris practicæ, Stockholm 1679, s. 237.
  3. ↑ Historia — Basilea 1567. Lib XIV. Cap. IV. s. 545.
  4. ↑ Enkornas ärbarhet (pudicitia) ansågs dock lika hedersam som jungfruligheten (virginitas), och kunde derföre på samma sätt hedras.
  5. ↑ Citerad af Mævius Commentar, in jus Lubec. L. 1. tit. 6. in pr. n. 35.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Sida:Svenska_fornminnesföreningens_tidskrift_(IA_svenskafornminne12sven).pdf/258&oldid=580375”