Wikisource

Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf/259

Den här sidan har korrekturlästs
245

gifvas förr än de båda kontrahenterna kommit a en bulstær ok vndir ena bleo[1] således dagen efter bröllopet. Hindræ dagx um morghin þa aghær bonde husfru sinæ heþræ ok hænni morghongiæff giæwæ säger Uplandslagen (Erfda B. fl. 4); och hvad sålunda gifvits blef, om nödiga formaliteter iakttogos och gåfvan ej öfversteg ett visst belopp[2], hustruns enskilda egendom, och skulle af barnen räknas för möderne och ej för fäderne. Såväl Uplandslagen som Westmanna- och Helsinge-lagarne fordra dock att morgongåfvan, då hon lemnades i fastighet, skulle gifvas mæþ fastum ok fullum skiælum, och då Östgötalagen tillika har följande stadgande (Gipt. B. Cap. X): Nu giuær man iorþ at hindra dax gæf ok haldær egh fæst at, ælla giuær siþan ok egh a hindra dagh, þa iorþ ma hon egh æpti han ærua utan hans arua uilin; så synes häraf att den symboliska rättshandling, som kallades fæst (fast- eller skapt-farande) var ett oeftergifligt vilkor för full eganderätt till en på detta sätt förvärfvad fastighet. Svenske frälsemäns morgongåfvor bestodo också nästan alltid af jordagods (arfve- eller aflinge)[3] och sådana i penningar eller värdören (L℔ smör, läster spannemål o. s. v.) förekomma ytterst sällan i äldre tider[4]; men mot medeltidens slut och synnerligast under 16:de och 17:de seklen finner man jemte fastigheten ofta ett penningebelopp till kiärlig förbettringh, som det i brefven vanligen kallas. Denna morgongåfvoförbättring synes i början hafva tillagts utöfver hvad som utlofvats på bröllopsqvällen, och

  1. ↑ Westg. L. 1. Gipt. B. 2; Jfr II. Gipt. B. II.
  2. ↑ Svealandskapens lagar äro så frikostiga, att de tillåta brudgummen gifva så mycket han vill, men Landslagen bestämde en viss taxa, som gåfvan, enligt Telge stadga år 1491, icke tilläts öfverstiga. En riddare fick gifva till ett värde af 40 ℔ lödiga svensk vigt, svennen till 20 ℔, allmännelige frälsemän 10, bolfast bonde 3, och lösker man 1 ℔. Detta stadgande kringgicks dock ofta på så sätt, att morgongåfvan utfästes till lagligt belopp, men för detta lemnades jordagods till ett värde, vida derutöfver såsom pant.
  3. ↑ Ehuru det icke lyckats att få närmare kännedom om det morgongåfvobref, hvars högtidliga bekräftelse Whitelocke beskrifvit; så är det dock ganska säkert, att äfven Christer Horns gåfva afsett åtminstone en sätesgård med tillydande landtbohemman.
  4. ↑ När morgongåfva utlofvades i penningar, plägade den gifvande härför pantförskrifva gods till ett värde öfverstigande det utfästa beloppet; jfr här ofvan not. 2.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Sida:Svenska_fornminnesföreningens_tidskrift_(IA_svenskafornminne12sven).pdf/259&oldid=580376”