Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf/260

Den här sidan har korrekturlästs
246

var således synnerligt hedrande för bruden, men snart bestämdes äfven denna vid äktenskapsaftalet och kom då att motsvara det lifgeding, som furstelige personer gåfvo och i Sverige endast grefvar och friherrar voro lagligen berättigade att gifva sina fruar.

Äfven ofrälsemännen hedrade sina hustrur med morgongåfvor. Men dessa lemnades åtminstone under 16:de och 17:de seklen alltid på bröllopsqvällen vid brudbägaren och med helt andra formaliteter[1] De bestodo merändels i penningar, värdören eller annan lösegendom, och gåfvan bebrefvades icke; ej heller fordrades för densammas giltighet några särskilda rättshandlingar[2]. Det tyckes hafva varit nog att mungaz mæn ær bruþlöp drucco[3] voro vitnen dertill. Af denna omständighet och lagarnes föreskrifter att fæst skulle hållas öfver morgongåfvojord[4] synes tydligt, att det vapentag, Whitelocke och Loccenius beskrifvit, varit just denna rättshandling, hvilken städse fordrades då eganderätt till fastighet förändrades. Mångfaldiga bevis härför kunna hemtas ur de behållna morgongåfvobrefven. Så kallas de 12 frälsemän, som år 1387 bevitnade Greger Bengtssons morgongåfva, fastemän och herr Sten Bengtsson skilde der för fastan[1];

  1. 1,0 1,1 Ceremonien härvid beskrifves af Stiernhöök l. c. s. 163 sålunda: Ingressus domum convivalem sponsus cum pronubo suo, sumpto poculo, quod maritale vocant, ac paucis a pronubo de mutato vitæ genere præfatis, in signum constantiæ, virtutis, defensionis et tutelæ propinat sponsæ ac simul morganaticam promittit; quod ipsa, grato animo recolens, pari ratione et modo, paulo post, mututo in uxorium habitum operculo capitis, ingressa, poculum, uti nostrates vocant uxorium, leviter delibans, amorem, fidem et subjectionem repromittit. Morgongåfvan skulle dock enligt lag alltid gifvas på hinder-dag och något särskildt stadgande för ofrälse män i detta fall finnes endast i Stadslagen, som tydligt och bestämdt föreskrifver att morgongåfvan skall gifvas på bröllopsqvällen, och siþan skal hon i siäng gangha meþ brudgumma sinom. Huru denna, mot sjelfva gåfvans ursprungliga betydelse stridande sed uppkommit, veta vi ej; men genom ståndsprivilegierna blef den småningom lag.
  2. Af Stiernhööks yttrande l. c. s. 163 vill det synas, som om en sådan gåfva skulle hvart tionde år inför domstol eller i kyrkan publiceras. I hvilken svensk lag han funnit ett sådant stadgande är oss obekant.
  3. Westmanna L. Ärfda B. IV.
  4. Sudermanna L. Gift. B. III. nämner härvid både fastar och forskiælumæn och i allmänhet fordra lagarne att denna bekräftelse skall följa a hindra dagh.