i brefvet upplyses att biskopen samma dag medh them samme godhom nampnom låtit skaftfara den i byte lemnade qvarnen[1]. Till dessa upplysningar ur permebrefven kunna vi nu lägga hvad Landslagen stadgar i Jordabalken, Cap. X, der häradshöfdingen, som skiljer för fastan, ålägges att vid fastfarandet begagna följande ord: thenne man affhænder sik jordh sina laghbudna oc laghstandna, swa mykla oc i them by, nærby oc fiærre, meth allo thy, som ther til ligger jnnan gardh oc wtann, affhænder sik ok sinom arfuom wndher han oc hans arfua for swa manga peninga, oc thær æru tesse XII fasta åth oc wij ärom alle til witne ath thet ær a thinge laghlica giort. Jemföra vi nu detta tillkännagifvande för tingsmenigheten med riksrådet Bondes tal på Christer Horns bröllop samt fastfarandet vid köp med det högtidliga öfverlemnandet af morgongåfvan[2], så framgår deraf klart att ceremonien vid båda dessa tillfällen varit i grunden densamma. Vi kunna således med fullkomlig trygghet antaga att Verelius, ehuru han åberopar norska och isländska källor, likväl skildrar en fullkomligt svensk sed, då han i sitt Index veteris linguæ Schyto-Scandicæ sive Gothicæ[3] säger, att Vapnatak kallas, när rätten bekräftar sin dom därigenom, att hvar och en af rätten tager på spessen, som häradshöfdingen eller domaren framrecker åt dem. Men denna omständighet kan dock lika litet som grefve Erik Oxenstiernas af Whitelocke anförda yttrande bevisa att sjelfva rättshandlingen i Sverige kallats vapentag.
Likasom svärdet vid de tyska underrätterna[4] har spjutet i den ceremoni, här beskrifvits, utan tvifvel betraktats såsom rättssymbol; och skulle vi våga ett försök att förklara grunden härtill, så måste vi gå tillbaka till det vapentag, hvarmed i det engelska, men af nordboar befolkade, Northumberland præfectus vapentagii emottog sitt embete. Detta — såsom redan visats —
- ↑ Skara Permebrefsbok i f. d. Antiqvitets-Archivet, nu i Kongl. Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-Akademiens archiv.
- ↑ Särskildt vilja vi här fästa läsarens uppmärksamhet på bekräftelsen af Knut Brynjolfssons morgongåfva, för hvilken här ofvan redogjorts, och der Knut sjelf höll a fæstinne.
- ↑ Intaget i Ol. Rudbecks Atlantica. Tom. II.
- ↑ Grimm, Deutscher Rechtsalterthümer, s. 167. Jfr Grundtvig l. c. s. 55 (14).