förpligtelse med antydan på menedens svåra följder synes icke ligga deruti. Och antingen de i ceremonien deltagande betraktas såsom enskilda personer eller såsom representanter — för häradet i förra fallet, för de genom giftermålet förbundna slägterna i det sednare — så kunna vi här i bekräftelsen med hand å spjutet icke se något annat än en förbindelse att i händelse af behof betyga, bestyrka och upprätthålla ett lagligen gjordt och bekräftadt aftal. Men denna åsigt vilja vi likväl underställa mera sakkunnige granskares dom.
Huru länge detta vapentag — ehuru tveksamma om dess riktighet behålla vi dock denna benämning — tillämpats vid fastigheters lagfarande i Sverige, kan icke med säkerhet uppgifvas, men att det vid morgongåfva varit i bruk i början af 1670-talet, visa här redan anförda yttranden af Stiernhöök och Rålamb. Från 1673 och 1674 finnas ännu morgongåfvobref med vitnen, som a glawinne höllo, men kort derefter synes den gamla seden hafva upphört. 1676 och 1678 — kanske äfven tidigare utfärdades dylika bref, der blott sigillvitnen nämnas, och för tidsbestämningen i detta fall är det kanske icke utan all betydelse, att Loccenius i 4:de upplagan af Antiqvit. Sviogoth., tryckt 1676, säger: hodie tamen ille ritus ejiciendi lanceam paullatim desuescit, hvilka ord deremot icke finnas i den 6 år tidigare utgifna tredje. Redan före denna tid hade i följd af 1664 års förordning[1] morgongåfvan börjat att icke blott lysas eller utlofvas utan äfven gifvas på sjelfva bröllopsqvällen, och ett äldre år 1644 utfärdadt konungsligt mandat hade dessutom till föga mer än dispositionsrätt under fortfarande enkostånd inskränkt eganderätten till morgongåfvogods, om hustrun öfverlefde mannen. Det högtidliga vapentaget förlorade härigenom sin egentliga betydelse och föll snart ur bruk, ehuru det ofvanämnda brefvet uttryckligen gifver tillkänna, att Kongl. Maj:t intet vill hafva förandrat i morgongåfvo-stadfästelsen med glafwen och witnen[2]. Bekräftelsen på domarens
- ↑ Denna — se Schmedeman, Justitiæ och Executions Ährender s. 391 — föreskrifver att hela bröllopsakten skall förrättas på en dag anten Glawen brukas eller icke; men om föreskriften i landsorterna så noga efterlefvats, derom kan man hysa berättigadt tvivel, då stadgandet redan år 1668 måste förnyas, men äfven då heter det anten Gluwen kastas eller icke.
- ↑ Jfr K. M:tz Stadga och Påbudh öfver åthskillige Oordningars afskaffande, inreetne vthi Adelige Samqvämber, Mårgongåfvor och
