Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf/271

Den här sidan har korrekturlästs
257

att finna dessa slående likheter. De kunna hemtas från våra närmaste grannar och brödrafolk. Grundtvig anför tvenne efter jutsk lag på vapen aflagda könseder, den ena i staden Slesvig år 1548[1], den andra i Haderslev år 1610, och den välbekanta norska visan om Aslak Thordsson och skön Valborg lemnar oss en fullständig skildring af den vapened[2], hvarmed herr Aslak, sjelf tolfte, betygade sin älskades oskuld. Är det sålunda möjligt att vår könsed ursprungligen varit en vapened, så bör dock äfven anmärkas att en viss likhet råder emellan det sätt, hvarpå edgärdsmännen ordnades vid könseden och fastemännen vid fastfarandet. Likasom för de sistnämnde skulle finnas en forskilaman (proloqutor), så fordra några af våra lagar i vissa fall för hvarje afdelning edgärdsmän en taki (fide jussor), som väl ej deltog i sjelfva eden, men ansvarade för att denna skulle gångas, förestafvade densamma o. s. v.[3]. Om nu sjelfva könseden i äldre tider svurits med väpnad hand eller aflagts på takens svärd, på domarens spjut eller på annat sätt veta vi icke, och måste lemna den närmare undersökningen häraf åt dem, som med grundligare insigter förena lättare tillgång till våra urkundssamlingar; men det tro vi oss för visso veta, att våra permebref och äldsta domböcker ännu icke sagt sitt sista ord i denna och hithörande frågor.

Innan dessa enkla bidrag till belysande af ett till vapentaget hänförligt bruk i Sverige afslutas, torde det tillåtas, att

  1. l. c. s. 60 och 61 (19 & 20).
  2. Sjelfva edgången beskrifves sålunda (Grundtvig l. c. 59 (18).

    Frem ginge elleve riddere gode,
    vore klæd’ i sabel og mård:
    ”Vi give lov med Aslak i dag
    ihvor den lov skal gå”.
    Her Aslak lagde hånd på hæfte,
    stötte odden mod en sten:

    ”I dag så vil jeg eden sværge,
    og det foruden al men”.

    Her Aslak lagde hånd på messebog,
    og sværdet holdt han om feste;
    hos hannem svore hans rige frænder,
    de gæveste og de bedste.

  3. Jfr. Stiernhöök l. c. s. 108, och Åkerman, De vulgari probatione sacramentalique et testibus, Upsaliæ 1673.
17