afskrift, i stället för Visins’, och kunde då vara beslägtadt med isl. visinn, adj. vissen, förtorkad, och visna, vissna.[1] Ön skulle sålunda erhållit sitt namn deraf att den varit högländ, torr och mycket utsatt för solen. Om vi närmare granska förhållandet synes denna förklaring fullt berättigad, ty, om vi antaga att öns förminskande genom sjön fortgått i framfarna tider i samma utsträckning som nu, hade ön vid den tid hvarom vi nyss talat en vidd, som med en fjerdedel öfversteg den nuvarande, och om vi vidare med fullt skäl antaga att öns dåvarande befolkning ej var talrikare än nu — tyckes det hafva varit fullkomligt öfverflödigt, ifall ön varit någorlunda skogbeväxt, att redan 1286 gifva innebyggarne tillåtelse till begagnande af skogarne i Vestergötland, hvilken tillåtelse allt framgent förnyades. Således måste man väl tro, att ön hade ungefär samma utseende då som nu, d. v. s. var flack och solbakad, och att de förste innebyggarne derföre gåfvo henne det namn, som närmast motsvarade hennes allmänna företeelse. För öfrigt skulle hon, om detta eger sin riktighet, ej vara ensam om en dylik anledning till namnet, ty Sollerön i Siljan — Sólar-ey, solens ō — eger sitt af samma orsak. —
Det andra sättet till en förklaring ligger deri att ordet skrefs 1259 Wisighnsø, 1288 Wisingxöö, 1310 Wijsingxhø, Wijsingsöö, 1318 Wisinghöö, 1340 Visinghxø 1345 och 1347 Wijsingzø eller Wijsingsø, hvilket sednare stafningssätt bibehölls ända långt fram på 1700-talet, och med ringa förändring ännu. Som man ser har ett g blifvit inskjutet efter Visin-, och, med undantag af isl. och det under 1270 anförda sättet, skrefs sålunda omvexlande Visinsö och Visingsö. Emedan det första af dessa förekommer i de handlingar som tidigast omnämna ön, har man skäl antaga detta såsom det ursprungliga, och det sista, eller Visingsö, sedermera vara derur uppkommet. Man bör ej förvånas öfver att af Visin kunnat blifva Vising, ty samma förhållande är äfven med alla fornengelska præs. part. act. som öfvergått från -ende, -end till nyeng. -ing. (cumende, etende till coming, eating, ja, uti det nordamer.-eng. folkspråket till blott -in (comin’ eatin’). Det nu anförda bestyrker derföre den ofvan uttalade åsigten, att
- ↑ Orsaken hvarför Rymbeglas form snarare kan antagas vara förderfvad från Visins till Visnis än tvärtom, är den att hennes Veitur å samma ställe tydligen är en förvridning af Vetir, Vætir (Vert. Lag.) Vætur, gen. Væturs (Vetr-rs).