foten saknades, den andra var söndrig, blott den tredje var oskadad.
Detta märkliga kärl antyder genom såväl sin form, som de å detsamma graverade prydnader och figurer, att det härrör från förra hälften af 1400-talet, och är, såvidt jag vet, det enda af denna metall från nämnda århundrade, som finnes i Sverige. Det anmäldes hos riksantiqvarien till inlösen för nationalmusei räkning, men då jag 26 år derefter, sommaren 1872, återkom till Drothem, fanns kannan ännu qvar derstädes.
Tirserums kyrka i Östergötland är af trä och är klädd
med spån, samt prydd med snidverk i spån och på vindskifvorna
å gaflarne. Den består af chor, skepp, sakristia och vapenhus.
Från vapenhuset, som, vid mitt besök derstädes 1846, fanns på
södra sidan, var en ingång till skeppet, och dörrposterna till
detta hade varit sirade med bildverk, som dock blifvit i en
senare tid borthuggna. Endast öfversta delen deraf hade
våldsverkarne funnit beqvämast att låta sitta qvar. Dörren, med
prydliga beslag af jern, var oskadad. Dess prydnader vitnade
om 1300-talet, och öfverensstämde således med Widegrens o. fl.
uppgift om att kyrkan skulle vara bygd i nämnda århundrade.
År 1864 besökte jag ånyo samma trakt. Man hade då reparerat kyrkan, borttagit vapenhuset och tillstängt dörröppningen. Dörren var spårlöst försvunnen. Man tänkte då äfven förstöra den gamla klockstapeln, ett konststycke för sin tid, men på min hemställan lofvade man att den skulle blifva återstäld i sitt forna skick, ett löfte som jag hoppas att bygmästare, jämte pastor och församling infriat.