8. På hvad sätt bör man gå till väga vid upptecknande af folkvisor?
Amanuensen Eichhorn visade, att man i allmänhet hos oss följde ett godtyckligt förfarande, som vid all annan vetenskaplig forskning blifvit öfvergifvet, i det man vid upptecknandet af visor och sägner företoge sig att öfverflytta dem i skriftspråkets form, i stället för att låta dem behålla sin egentliga munarts. Talaren ådagalade, att härigenom förlorades för det första den säkerhet, forskaren vid sitt arbete bör ega, och vidare den skatt af material för en jemförande granskning af vårt modersmål, som en dylik samling innebure. Han yrkade, att mötet skulle för sin del framställa en önskan i enlighet med denna åsigt, hvilket också af mötet beslöts.
9. Har den förkristna odlingen i Sverige blifvit mindre
våldsamt och grundligt utrotad än i andra länder, så att i
följd häraf högst betydande spår af denna odling ännu i
flere landskap påträffas?
Ordföranden ansåg sig kunna besvara denna fråga med ett fullt ja. En stor mängd Smålandskyrkor låge på gamla hedniska begrafningsplatser: så Aringsås, Blädinge, Ör, Skatelöf och andra; och något bättre bevis för de kristna lärarnes fördragsamhet kunde man ej begära.
Hr Mandelgren hade i Upland, vid koret af en kyrka, påträffat urnor med brända ben. Han påminte äfven om ordet hof, som förekommer i ortnamn på kyrkor i Skåne, Norrland m. fl. ställen.
Dr Montelius omnämnde med anledning häraf, att man snart sagdt i alla svenska landskap träffat urnor med brända ben i kyrkogårdarne, som således otvifvelaktigt varit hedniska begrafningsplatser, påminte om sockennamnen på —vi samt anförde, att man till och med i en kyrkovägg funnit lerkrukor med brända ben, något som möjligen kunde förklaras derigenom, att kristna