Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf/291

Den här sidan har korrekturlästs
275

En gång skall vid denna ö i svårt väder ett fartyg hafva landat och fält ankar vid en osäkrare sida af klippan. Sjöfolket gjorde upp eld på ön och förfriskade sig. Under tiden gick någon af båtsmännen omkring på klippan och fann på ett ställe en vante liggande, bredvid hvilken han lade en dylik. Sedan han gått ett stycke, hörde han en röst ur bergen ropa: ”Vantevän, lätt ankar och lägg öster under ö!” Båtsmannen lydde rådet och sökte en annan ankarplats på anvisad redd. Inom en liten stund uppväxte en så förfärlig storm och sjögång, att skeppet utan denna varning utan tvifvel gått till grund.




2.
Lebergs kulle.

Östergötland.

Vid Lebergs kyrka är en stor offerhög, Lebergs kulle kallad, der ungdomen ifrån urminnes tider anstält lekar och danser, och årligen midsommarstång klädes. Denna gamla kanske från hedendomen bibehållna sed har ibland allmogen vunnit en sådan helgd, att det allmänt tros, att om man något år underlåter den samma, blifver hela byn af pyske och rå oroad, och träden förhärjas af löfborrar.

Kullen, som är af Upsala högars storlek, är på ena sidan utgräfven af en bonde, som kört mullen på åkern; och hafva vid gräfningen ofantliga lager af kol blifvit uppdagade, hvaraf en nära intill boende smed skall hafva begagnat en del i sin smedja. Bonden skall sedan aldrig hafva haft helsodag och litet derefter dött, och åkern, som förut var ganska bördig, skall, sedan den kolblandade mullen blifvit ditförd, aldrig riktigt gifvit någon afkastning.




3.
Fru Barbro på Brokind[1].

Östergötland.

På Brokind bodde fordomdags en förnäm fru, som hette

  1. Efter berättelse af mamsell Follin, hvilken såsom barn vistades på Brokind, der hennes moster var inspektorsfru.