Barbro och var i slägtskap med den grefliga ätten derstädes. Hon var så elak emot sina underhafvande, att hon, när de felade, lät inkasta dem i en arrest och bakbinda dem. Hon lät ock framsätta mat och dryck på bord framför dem; och när folket beklagade sig hos frun, att fångarne ledo hunger, plägade hon hädiskt svara: ”De hafva både mat ock dryck: vilja de inte äta, så få de låta bli.” — Stället, der »tjufkistan” stod, heter än i dag till en åminnelse Kisthagen.
När denna omilda fru omsider dog, begrofs hon i sina föräldrars graf i Linköpings domkyrka, men förde der ett fasligt spökeri och slog ut fönstren, så att hon måste tagas dädan, och begrofs sedan i en annan kyrkogård, troligen Vårdnäs. Men icke heller der kunde hon ligga i ro, hvarföre hon ändtligen med ett par tvillingsoxar kördes ner i en mosse och en påle slogs ner på kistan. Sedan, så snart det började skumma, hördes det flyga i luften och ropa: »Barbro påle! Barbro påle.”
Sedan kom hon icke vidare hem. Men på Brokind, liksom på alla ”stora, förnäma” och gamla herregårdar, spökade det ända in i senare tider, och ofta syntes ljus upptändas om nätterna i den då obebodda stora bygningen.
4.
Sägner om kyrkobygnader.
1.
Östergötland.
Då Tyrs i Vänge skulle bygga Kärna kyrka, spändes ett
par tvillingsoxar för en stock, och der de stannade, skulle kyrkan
byggas. De drogo stocken in i villande skogen och stannade på
ett ställe, der ingen visste, huru de hade kunnat taga sig fram.
2.
Östergötland.
Vallerstads kyrka skulle först byggas på Lunds backe, men hvad om dagen uppbygdes, nedrefs om natten. Då togo sockneboarne tvänne tvillingsoxar, ”okade” dem samman och läto dem gå, hvart de ville. Der de stannade, bygdes kyrkan.
