Kors på Gotland.
Af
P. A. Säve.
Gotland, som i Östersjön ligger långt till hafs, har troligen
tidigt mottagit spridda strålar af christendomens ljus. Ty ej blott
vilda vikingar och skaror af kamplystna väringar sågo det ofta,
då de antingen i otaliga strider blodade dess stränder eller med
svärdet i skidan tågade deröfver fram och tillbaka mellan
Skandivavien och Österlandet, utan äfven handelskarlar af mångahanda
folk drefvo här sitt värf medelst skeppning och varubyte, ej sällan
med vapen i hand. Men bland desse hårdhändte män inkommo
till Gotland månge fromme botvandrare, Guds ords skaffare,
som med fridens ord småningom förändrade folkets råa seder samt
beredde jordmonen för en högre odling; och omsider har konung
Olof Haraldsson i början af elfte århundradet, genom segern öfver
hedningarne på Lekarehed, norr i landet, tryggat christendomens
hastigare utbredande bland de gamle Gutarne[1]. Dermed vardt
våldets arm hejdad och hedendomens makt bruten; munken
uppträdde dristigare med kors och bok samt med fridsord och
lefvernets föredöme, alla svaga och förtryckta lyssnade gerna till
och omfattade ifrigt kärlekens lära, sederna mildrades och ett
menskligt lefverne började visa sig. Sålunda vardt Christi lära
på Gutarnes stormslagna ö en ny makt. Snart uppbygde en
guta-bonde uti Vi (den gamla offerstaden Vis-by, på öns vestra
kust) en kyrka; på landsbygden reste sig derefter en fridis kyrka
hvardera tredingen och talrika gudshus (oftast grundade å de gamla
hedna-offerstäderna och vid blot-källorna) sträckte inom
jemnförelsevis kort tid allestädes sina spiror mot skyn, både i staden och
på bygden, hvarest de flerstädes skyddades af höga hvälfda
- ↑ Guta-sagan.