kastaler i deras närhet[1]. Sålunda blef Gotland med sitt unga christsamfund, som fortfarande hade sin källa och rot i Österns underland, den brygga, på hvilken fridens lära omsider segrande utbredde sig till de öfriga mörka landen i vår Nord.
Men, under det att de kloke munkarne, som hit inkommit från Europas gamla odlingsländer, lärde folket att bättre bygga hus och sköta sin åker, sätta fruktträd, odla humle samt rödja väg genom skogarne och göra broar, o. s. v., var dock alltid förkunnandet af ordet och trons underverk det värf, som allvarligast sysselsatte dem. Derunder framhölls för den nyomvändes öga högtidligen korset (bilden af den korsfästes hufvud, kropp och utsträckta armar) städse och vid alla tillfällen, såsom christendomens både tecken och välsignade segervärn i all fara, själens och kroppens, liksom för all våda för hus och gods: det var den då allsmäktiga katholska kyrkans heliga sinnebild, det dyra tecknet för alla christna, vid hvilket alla dess bekännare tryggades och för hvilket alla helvetes-makter och leda troll bäfvade tillbaka; men lättare än man kan tro förmäldes hedendomens ursägner och mörka skrock med kyrkans undersagor och öfriga vidskepelse.
Om korstecknet samt tron på dess makt finnas på Gotland många folksägner och åtskilliga bruk, som än i dag fortlefva; och kors af flera slag finnas här ännu att se både uti helgedomarne och på fältet. — Under det att munkarne förmådde hedningen att böja knä för den Osynliges makt samt att knäppa de styfva näfvarne till bön, lärde de honom också det rätta handgreppet eller att lägga den venstra tummen i kors öfver den högra, hvarutom han ej fick förgäta att lyfta på hatten och frammumla ett böneord när han gick förbi ett Guds hus, som alltid var prydt med ett kors, eller då klockorna, hvilka ofta också buro korsets heliga tecken, började sjunga frid öfver bygden. Midt i bondens gård stod rest ett stort kors af trä, både såsom ett tecken att christet folk bodde der och till skydd emot allt ondt. Dessa, som ännu finnas på flera ställen[2] äro stundom ända till 30 alnar
- ↑ Annal. f. N. O. o. Hist. 1852 (Carl Säve), sid. 167.
- ↑ Såsom vid Larsarfve, Skällhornes, Säggby och Kullsarfve nti Källunge, Norrgårda i Vallstena, Lill-bäls i Bäls socken, Lill-fole och Stor-ryftes uti Fole, Lauks och Haltarfve i Lokrumme, vid Kaupungs och Jusarfve i Gothem, Butreifs i Norlanda, Thomase i Ganthem, Aumunds i Roma, Gardrungs i Stenkumla, Kvie i Hejde, Alstäde i Fröjel, Hägur