motstycke annorstādes än bland de gamle Livernes vapen hos Bähr[1]; men vid jemnförelse synes dock företrädet tillfalla gestrikesvärdet med afseende på formen.
Svärdsskidorna voro, såsom man vet, af trä; det är således naturligt att vi icke funnit några sådana; men de beslag, hvarmed man stundom brukade pryda dem, anträffas icke så sällan, skulle vi tro. Vi hafva emellertid icke funnit något sådant i Gestrikland.
Spjutet.
I folkens barndom är spjutet ett långt vanligare vapen än svärdet; det fortfar, äfven efter dettas antagande, länge att vara det vigtigaste. Förhållandet kan svårligen hafva varit annorlunda hos de nordiska folken, om också i den högre nordens grafvar spjutet kanske icke så ofta förekommer som svärdet, en omständighet som för öfrigt bland mycket annat kunde vitna om att odlingen i dessa trakter är jemnförelsevis yngre.
Gefle museum eger för närvarande 4 spjutspetsar; vid 1869 års brand gick ett mycket vackert exemplar af detta vapen förloradt. Vi börja vår beskrifning med den som inventarium upptager under beteckningen B 5.
Denne var ursprungligen åtminstone 1 fot 4 dec.-tum lång, nu är han genom skaftrörets stötning nedbragt till 1 fot 3,5 dec.-tum; största bredden ligger på midten och utgör 1 dec.-tum. Den något convexa eggen afsmalnar småningom mot spetsen, likaså mot skaftröret, vid hvars början bredden utgör 0,7 dec.-tum. Längden har således utgjort 14 ggr största bredden. Skaftröret är rundt och har för närvarande ett djup af 2,5 dec.-tum med en diameter af 0,7 dec.-tum; det är på båda sidor orneradt med några inom hvarandra liggande öglor, inritsade i jernet. En dylik ögla visar sig ock under sjelfva eggarne, der dessa börja framgå från skaftröret. Sidorna hafva fått en temligen hög facettering. Nedersta delen af skaftröret är bortstött.
B 14. Detta spjut är genom skaftrörets afbrytande deladt i två stycken, som tillsammans hafva en längd af 1 fot 8 dec.-tum, men ursprungligen måste det varit något längre. Bredden är, utom vid skaftrörets början, der den något vidgar sig,
- ↑ Bähr l. c. pl. XVIII fig. 2.