Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf/348

Den här sidan har korrekturlästs
34

intresse för den svenska språkforskningens ock särskildt dialektforskningens vänner.

Med afseende på den allmänna karaktären af Västmanlands folkspråk torde man vara berättigad att säga, att detta är en förmedlande länk mellan dalskan ock de söder om Mälaren belägna svealandskapens mål, något som man redan på förhand kunde anse sannolikt.

Jag har någonstādes sett det påståendet göras, att endast den gamla provinsindelningen, men icke den nya länsindelningen, är af någon betydelse vid bestämmandet af allmogemålens geografiska utbredning. Det må vara, att detta i allmänhet är riktigt, men i Västmanland torde den jämförelsevis nyare länsgränsen mellan Örebro ock Västerås län icke vara utan betydelse för en språklig delning af provinsen. Det förefaller mig — endast en noggrannare ock utförligare granskning, än den jag kunnat göra, kan visa, om denna förmodan är fullt grundad — som om man verkligen kunde draga upp en språklig gränslinja ungefär där länsgränsen går, så att man skulle få en östlig västmanlandsdialekt ock en västlig. Såsom mest utmärkande för den östliga torde få anses bibehållandet af den efterhängda artikelns fulla form för maskuliner ock femininer samt utbytet af -k- ock -kk- mot tj, ttj. Denna munart torde få anses som det egentliga västmanlandsmålet.

Att språket i den västra delen af provinsen kommit att skilja sig från det egentliga västmanlandsmålet beror troligen däraf, att denna del i följd af sin geografiska belägenhet varit mer mottaglig för intryck från de angränsande provinserna. Så liknar nora- ock lindesmålet mycket närkesmålet. I Hellefors, Grythyttan ock Hjulsjö åter påminner folkets munart om värmlandsmålet.

Med afseende på den ljudbeteckning, som nedan användts, må anmärkas, att jag sökt göra den så lättfattlig ock så litet främmande, som möjligt, för att ej vålla tidskriftens läsare onödigt besvär. Af ovanligare tecken, som jag bibehållit, äro endast de feta typerna för de ”supradentala ljuden”, hvilka tecken, enligt min tanke, äro synnerligen lämpliga ock icke torde vara svåra att förstå. Dessa ljud, så allmänna i våra munarter ock äfven i vårt dagliga tal, kunna icke längre undvara egna, enkla ljudtecken vid återgifvandet af vårt folkspråk.