Svenska folket i sina ordspråk.
Af
Victor Granlund.
Föredrag vid Svenska Fornminnesföreningens årsmöte i Vexjö, den 2 juni 1870.
Jag anhåller om en stunds uppmärksamhet för ett af
fornforskningens föremål, som är vida mindre uppmärksammadt hos
oss, än det förtjenar. Om det än ej är alldeles förbisedt af
fornälskaren, så är det åtminstone till sin betydelse i allmänhet
öfversedt. Detta är det svenska ordspråket. Våra gamla ordspråk
och ordstäf, de bästa från en grå forntid, korta, kraftiga och
kärnfulla, äro ej sällan t. o. m. föraktade af de bildade, men innehålla
imellertid en skatt af högt värde, ej blott för fornforskaren,
utan jemväl för kulturhistorikern, för socialpolitikern, för
konstkännaren och skalden. De äro nemligen den första och enklaste
frukten af en ursprunglig poesi, som uppstått och lefvat på
folkets läppar, värderika lemningar af gammalt, till och med
urgammalt skaldskap; men lemningar, som med hvar dag blifva allt
färre. De utgöra ett gammalt, nationelt arf, som gått från slägt
till slägt, och förtjena lika väl att gömmas som annat
fäderneärfdt gods, som väl vårdas och aktas. De didaktiska eller episka
fornqvädena, folkvisorna, lemningarna af forntidens lyriska
diktkonst, och de prosaiska fornsagorna hafva längesedan blifvit föremål
för forskares och samlares ifriga ansträngningar; men ordspråken,
till en del jemnbördiga med de nyssnämnda, hafva hittills i vårt
land funnit ganska få samlare och ingen bearbetare. Man har i
allmänhet ansett dem såsom allt för värdelösa, vid lifvets allfarväg
liggande småting, att man skulle besvära sig med att böja sig
