malm. I äldre jordeböcker ock gamla handlingar heta emellertid alla dessa ställen -böning.
9. Æ är ett mellanljud mellan a ock ä, som allmänt förekommer i Nbg, efter hvad jag tykt mig finna blott framför r, l ock n. Samma mellanljud anger Linder för södramöremålet framför r ock Sidenbladh för norra ångermanländskan (framför en mängd konsonanter). De stafvelser, hvari detta ljud förekommer, äro sådana, som i rspr. pläga kallas obetonade; men dessa hafva här alltid en egendomlig tung aksentuering. Exempel på ord med detta ljud äro sägær, liggær, lätjær (läker), ock så allmänt i verb af andra konjugationen; längær, vintær, systær; Axæl, tungælskifte, fôggæl (fågel); skogæn, gubbæn (Fraggs by), egændom, frökæn. — Äfven stamstafvelsens ä uttalas i Fragg mycket bredt ock med stark dragning åt a. En kvinna i byn berättade, att deras grannar, söderbärkesboarne, pläga göra narr af dem för att de säga klanning, valling i st. f. klänning, välling. Såsom betecknande för allmogens egen uppfattning af sitt mål kan anföras, att nämda kvinna ansåg detta breda ä-ljud samt det breda ö-ljudet (hvarom strax nedan) ej hafva några motsvarande bokstäfver i skriften. — Äfven i Skbg får man höra detta breda uttal af ä; så säges nästan stalle, stallning i st. för ställe, ställning.
10. Ö motsvarar riksspråkets y i grömm (grym), röta (ryta), bötja (byka), flötta (flytta) m. fl.
Ō motsvarar riksspråkets öppna u-ljud i flere ord, såsom brönn (brunn), stönn (stund) m. fl. (Rbg), lönn (lund), böske (buske), tönna (tunna) m. fl. (Nora). Jfr i riksspråket sönder, söndag, bröllop för äldre sunder, sunnudager, brudlöp. I danskan har man på samma sätt i skrift fått ö i st. f. äldre u i flere ord, såsom törke (fno. þurka), brönd (brunn), tönder (fno. þundr), sönden (sunnan) m. fl. Jfr ofvan om u för ö.
Ö motsvarar rsprs ä i sjölv (själf), völkare (välkare: Rbg); tviblöja (i Rbg tviblaår) synes ock stå för triblädja (ett verb blædhia fins i fornsv., se Rietz, s. 42 under bläda), tvibläja (eller månne tvibläja förhåller sig till ett tvibläda som häja, däja till hädan, dädan?); härmed kan jämföras sv. blöja för äldre blæia (fornsv. ock fornn.), hvarom se Rydqv. II, 437 ock IV, 98, på hvilket senare ställe flere exempel på ö för e, æ i fornsv., nuvarande riksspråket ock landskapsmålen anföras.
