11. Ô motsvarar i västmanländskan riksspråkets öppna o-ljud i komma, ock. Det kan här knapt sägas vara ett mellanljud mellan å ock ö, såsom det uppgifves vara i flere svenska munarter, utan är ett bestämdt, ehuru egendomligt färgadt, ö-ljud såväl när det är långt, som när det är kort. Det senare är det engelska ljudet i but. Det långa ljudet synes vara det samma som Sundevall anger för vissa trakter i Närke (se Phonetiska Bokstäfver s. 92). I detta hänseende liknar västmanländskan delsbomålet i Helsingland samt folkspråket i sydligaste Halland, i Skåne ock Blekinge m. fl. Exempel på detta breda ô-ljuds förekomst äro pôjtje (pojke), kôl (kol), ôss (oss), ôm (om), sônn (son), stôkk (stock), môse (mosse), ô (ock, i bet. också: Rbg), bô, bôa (båd, båda i rspr. för äldre bod, boda; Kpbg) o. s. v. Man finner detta ljud äfven i flere ord, där man icke skulle vänta det; så uti hôns, hônses allmänt för hans, där vokalen torde kommit in i genitiven från dativen; i slô, slå (däremot gå, stå), hvilket verb äfven i smålands-, västgöta- ock närkesmunarterna har mellanljudet mellan å ock ö (enl. Gadd, Belfrage ock Djurklou), i pôk (påk; Kpbg). I trôkug, tråkig, torde ô vara berättigadt, vare sig ordet hör till de af Björn Haldorssen för isländskan uppgifna þrok, þroka (hvilka ord dock äro skäligen misstänkta, då de hvarken finnas hos Fritzner, Egilsson eller Jonsson), eller till tråda, förr troda (trod-ka, trok-a; jfr öd-ken, öken), såsom Ihre vill.
Vokalernas tidslängd är i många ord i målet ett annat än i riksspråket. I flere fall står målet här kvar på en äldre ståndpunkt än detta, i det målet har kvar lång vokal, där rspr. förkortat den. I andra fall har åter i målet en ursprungligen kort vokal förlängts.
Lång vokal finnes, där rspr. har kort, framför st i en mängd ord, såsom hest (häst), prost (men präst[1]), tyst, vist
- ↑ Här må anmärkas, att i denna uppsats kort vokal betecknas på samma sätt som i riksspråket. Således är i präst, svånk, gifta, ôm vokalen kort. Lång vokal åter betecknas med ett längdtecken (-), där vokalen eljest i öfverensstämmelse med den för riksspråket gällande ljudbeteckning skulle fattas som kort, t. ex. i tōm, vīnd; meu ej i ana, hete, där den följande enkla konsonanten anger föregående vokals längd. Någon gång har dock här till undvikande af all tvetydighet dubbel konsonant eller längdtecken användts, där sådant strängt taget icke skulle behöfts.