(visst), sist, tvist, höst, fastna, moster. Dessa exempel äro hämtade i Nbg, Vstfors, Skbg ock några äfven i Rbg. Framför m ock n synes äfven målet hafva benägenhet för lång vokal, hvilket framför n i alla de fall, jag antecknat, står i öfverensstämmelse med fornspråkets skick. Så i time (fno. timi), grima (fno. grima), rima, rimma (jfr fno. rim), tom (fno. tomr), skrämde (jfr fno. skræmast). Exemplen äro från Nbg, Kpbg. Framför n är vokalen förlängd i ana (annat), stana (stanna), båda från Nbg; i hinder, vind (Vstfrs), vindstôkk (Rbg), mjölkbland (Kplg), lind, i bland (Skbg). Med afseende på förlängningen framför -nd kan jämföras estsvenska land, hand, band (se Russwurm, Eibofolke oder die Schweden an den Küsten Ehstlands und auf Runö. II. s. 303). Nylandsmålet i Finnnland har såväl denna förlängning framför -nd som den ofvan omtalade framför -st, t. ex. land, strand, hender (händer), venda (vända), drister, (dristig), ost, yster, (Se Om Svenska allmogemålet i Nyland af A. O. Freudenthal s. 14, 15, 16, 17 ock 19). — I norskt talspråk har jag hört mest, flest, men finner icke denna förlängning hos Aasen. Andra exempel på lång vokal, där riksspråket har kort, äro hete (fornsv. hiti), betel (betsel, fno. bitull), slus (sluss), dusin (dussin, Kpbg), krysa (kryssa), häsja (hässja), plöja (plöja, fno. plægja), bôr (borr; jfr fno. bora), döra (dörren, fno. dyr), kräkla (kräckla), dregla (dräggla), m. fl.
Stundom har åter målet kort vokal ock långt konsonantljud, där rsprt har lång vokal ock kort konsonant, t. ex. fôggæl (fågel), spôrr (spår), skurra (skårra), vette (hvete), vretten (vreten), krälla (kräla; jfr Rydqv. I, 194); lätta (för läta, låta; Rbg).
Konsonantljuden.
1. D blir i målet stundom tillsatt i slutet af ord, såsom i skod (sko), stråd (strå). I spöd är väl d gammalt (gml sv. spödh). I standar (stannar), indra (inre) ock troligen äfven i fandes (fans, Nbg; jfr dska fandtes) är d äfven inskjutet.
D utstötes, såsom så ofta i svenska munarter, mellan vokaler ock i slutet af ord efter vokal, t. ex. bô (bud), ti (tid), slämear (slädmedar), hea (heden), säa (säden), ria (rida), bå (båda), neaför (nedanför), dö (död). I de ara (andra, fno. aðrir) är d utstött framför r, liksom i vär (väder), lur (fornsv. luþer),
