K utstötes i mörkt: mört, hvaraf blir mött (se nedan);
i värkte: väte; i tängte[1] (för tängkte), så som allmänt i
hvardagsspråket; i besst (beskt), m. fl.
K i riksspråket öfvergår i målet, då det står i midljud, till tj (ttj, då föregående vokal är kort), hvilken ljudväxling målet har gemensam med många svenska landskapsmål. Detta tj motsvarar det ofvan anförda dj, men är icke samma ljud som riksspråkets tje-ljud. Denna ljudväxling förekommer dels mellan vokaler, t. ex. myttje (mycket), styttje (stycke), ittje (icke), bôttjin (bocken), vättja (väcka), tyttjær (tycker), nyttjeln (nyckeln), rötjen (röken), ötja (öka), Flitja (Fliken, ett nanm), krötje (kröket); dels efter n, r eller s, t. ex. bläntjær (blänker), buntjin (bunken), äntja (änka), betäntjetid, sjyntje (skynke), bäntjen (bänken), plåntje (planket), kjyrtja (kyrka). Sörbärtje (Söderbärke), märtje (märke), enbustji (enebuske). Detta uttal af ursprungligt k ock kj synes egentligen tillhöra den östra delen af Västmanland från ock med Ramsbärgs socken, där det dock håller på att försvinna, ock vidare i Skbg, Nbg. Äfven i Sevalla, Kumla ock Tortuna socknar gäller det, ehuru det äfven där börjar läggas bort. ”Dä duger inte för däj te säja sättjen, utan du ha vutti så fönäm så du ska säja säkken” är ett i detta afseende betecknande yttrande härifrån[2].
8. Med kj beteckna vi öfveralt det palatala ljud, som i riksspråket tecknas än med tj, än med kj, än med k framför mjuk vokal; t. ex. kjyrtja (kyrka), kjälla (källa), kjära (tjära).
- ↑ I Nbg hörde jag några gånger ett egendomligt uttal af denna form, nästan som tänjte. Skulle möjligen här det nasala-palatala n-ljudet, vanligt i danska ock norska munarter, förekomma? Se om detta ljud ”Konsonantljuden i de svenska allmogemålen” s. 41. Vi hafva där anmärkt, att detta ljud synes saknas i svenska munarter. En hos Rietz (s. 1 under A 4) anförd form kuin (kunna) från Åland tyckes emellertid angifva ett dylikt n-ljud, då i här icke på annat sätt kan förklaras. Hos Varming fins just kanj (kan) angifvet för jutska folkspråk.
- ↑ Med afseende på de palatala ljuden skiljer sig vår framställning här i flere afseenden från den, vi lemnat i ”Konsonantljuden i de svenska allmogemålen”. Här är icke platsen att ingå på en noggrannare redogörelse för dessa ljud. Blott så mycket vilja vi påpeka, såsom direkt rörande västmanlandsmålet, att vi numer äro öfvertygade om, att de ofvan med tj ock dj betecknade i allmogemålen ofta förekommande ljud rätteligen böra betraktas såsom konsonantiska ljudförbindelser samt ingalunda äro samma ljud som riksspråkets tje- ock ”mjuka g-ljud”,