9. L utstötes i bi (bli).
10. Det i svenska folkspråk så vanliga tjocka l förekommer i västmanländskan allmänt i de för detta ljud vanliga lägen, t. ex. jäklit, slagg, hävlar, välkare, malm, sälja, välv (hvälf!), jälpa, väl, Sala. I substantiv står det som vanligt för rd, t. ex. bole (bordet), jäle (gärde). Redan Urban Hjärne talar i sin Orthographia Suecana (s. 47) om det tjocka l i Västmanland.
Framför d, t, n sammmansmälter det vanligen till ett enkelt ljud d, t, n, hvarom se under dessa bokstäfver.
11. M inskjutes i Amprill (Rbg) för April; månne i följd af sammanställning med amper?
M öfvergår till n i varmt: varnt, hvaraf se’n blir vannt, så som ordet i Nbg uttalas (samma uttal af detta ord är allmänt på Torö i Södermanland ock förmodligen i hela Södertörn). Som man finner har det labiala ljudet m ej kunnat hålla sig kvar mellan de båda dentala ljuden r ock t, utan genom deras inverkan till uttalets underlättande ombildats till samma slags ljud eller till det dentala n.
12. N utstötes ofta i målet, t. ex. järväjen (Nbg), järroning (forsling af järn med roddbåt; Löa), neaför (nedanför), utaför, i milla (i mellan), ôvate (ofvantill), häjja, däjja (hädan, dädan, Nbg), må för mån, t. ex. ”må vi ska ta’n strass?”, framför s i klessmejja (klensmedja), Håkesbo (Håkansboda). Dessutom bortfaller n ofta i den bestämda efterhängda artikeln; se nedan.
13. Det till d svarande nasala supradentala ljudet n (uttaladt så som barn ofta uttalas, med tjokt n utan hörbart r) är i målet mycket allmänt ock står för rn ock ln (ln), t. ex. mönan mjölnarn), skonna (skorna), Dullebonna (-borna), dä gön (= gör’n, gör han), nån (når’n, när han). näning (för närning, näring), afföning (afförning), dänne nena (nerna, nere), vannt (för varnt, varmt), Non (sjön Noren); ana (alnen), mônug (molnig), ston (stolen), sjene (för skelne, skilnad).
14. Ng är här tecken för det enkla gutturala-nasala ”äng”-ljudet. När g skall höras, teckna vi ngg; se ofvan under g.
såsom vi i den anförda afhandlingen efter Sundevall påyrkat. Det är visserligen sant att det stundom kan vara ganska, kinkigt att afgöra, huruvida tje- eller kje-ljud, dje- eller j-ljud höres, men detta bevisar icke, att icke ljuden verkligen äro skilda åt.