Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf/358

Den här sidan har korrekturlästs
44

9. L utstötes i bi (bli).

10. Det i svenska folkspråk så vanliga tjocka l förekommer i västmanländskan allmänt i de för detta ljud vanliga lägen, t. ex. jäklit, slagg, hävlar, välkare, malm, sälja, välv (hvälf!), lpa, väl, Sala. I substantiv står det som vanligt för rd, t. ex. bole (bordet), le (gärde). Redan Urban Hjärne talar i sin Orthographia Suecana (s. 47) om det tjocka l i Västmanland.

Framför d, t, n sammmansmälter det vanligen till ett enkelt ljud d, t, n, hvarom se under dessa bokstäfver.

11. M inskjutes i Amprill (Rbg) för April; månne i följd af sammanställning med amper?

M öfvergår till n i varmt: varnt, hvaraf se’n blir vannt, så som ordet i Nbg uttalas (samma uttal af detta ord är allmänt på Torö i Södermanland ock förmodligen i hela Södertörn). Som man finner har det labiala ljudet m ej kunnat hålla sig kvar mellan de båda dentala ljuden r ock t, utan genom deras inverkan till uttalets underlättande ombildats till samma slags ljud eller till det dentala n.

12. N utstötes ofta i målet, t. ex. järväjen (Nbg), järroning (forsling af järn med roddbåt; Löa), neaför (nedanför), utaför, i milla (i mellan), ôvate (ofvantill), häjja, däjja (hädan, dädan, Nbg), för mån, t. ex. ”må vi ska ta’n strass?”, framför s i klessmejja (klensmedja), Håkesbo (Håkansboda). Dessutom bortfaller n ofta i den bestämda efterhängda artikeln; se nedan.

13. Det till d svarande nasala supradentala ljudet n (uttaladt så som barn ofta uttalas, med tjokt n utan hörbart r) är i målet mycket allmänt ock står för rn ock ln (ln), t. ex. nan mjölnarn), skonna (skorna), Dullebonna (-borna), dä gön (= gör’n, gör han), n (når’n, när han). ning (för närning, näring), afföning (afförning), dänne nena (nerna, nere), vannt (för varnt, varmt), Non (sjön Noren); ana (alnen), nug (molnig), ston (stolen), sjene (för skelne, skilnad).

14. Ng är här tecken för det enkla gutturala-nasala ”äng”-ljudet. När g skall höras, teckna vi ngg; se ofvan under g.


    såsom vi i den anförda afhandlingen efter Sundevall påyrkat. Det är visserligen sant att det stundom kan vara ganska, kinkigt att afgöra, huruvida tje- eller kje-ljud, dje- eller j-ljud höres, men detta bevisar icke, att icke ljuden verkligen äro skilda åt.