Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf/359

Den här sidan har korrekturlästs
45

Ng öfvergår stundom till n; så i Vinnåker (Vingåker), linnbär (lingon).

15. P utstötes mellan l ock t, hvilka sedan öfvergå till t-ljud, t. ex. sjäte (stjälpte), te (hjälpte). Så ofta i svenska munarter.

16. R inskjutes i prostilla (postilla, Nbg), säkerligen i följd af ordets härledande från prost. Flere gånger har jag trott mig finna, att r utstötes efter t ock d (såsom tor, Fredik (?) för tror, Fredrik), men öfverlemnar åt med målet förtroligare personer att afgöra, om denna iakttagelse är riktig.

17. S läspas ofta i Nbg, Skbg framför l, såsom i s(l)aji (slagit), åk(s)läa (släda). I Nbg tykte jag mig flere gånger finna, att s fick ett tjockare ljud, eller öfvergick till z t. ex. zakt, zôn i st. f. sagt, sonn. Jag vågar dock icke utgifva denna iakttagelse för fullt säker ock anför den här endast, på det att den måtte kunna blifva vederlagd eller bestyrkt, sedan uppmärksamheten blifvit fäst härå. I Pædagog. Tidskr. f. 1869 (s. 492) säger Jessen om värmlandsmålet, att s är ”tit tykt”. Månne z här höres ock i sådant läge, som i de ofvan anförda orden? — I det nedan anförda zäzilt är äfven det första z säkert, men kan här bero på assimilation med det andra; liksom jag flere gånger i dagligt tal har hört uttalas zäzant i st. f. särsjant (sergeant). — Framför l blir s ofta z i Nora-målet, t. ex. jyzzel (gödsel), men ock jyssel; uzel, usel, hvilket uttal förklarar det hos Moselius anförda, underliga, ”urselt, uselt”.

18. Z är här tecken för det supradentala sje-ljud, som i dagligt tal ofta höres i st. f. rs, t. ex. i kors (uttaladt koz); det förekommer i målet, liksom de andra supradentala ljuden, i st. f. rs ock ls (ls), t. ex. fjäzman (fjärdingsman), te bakez (= till bakars i flere nunarter), aztufar (far från den ara stugan), zzman (bärsman, bärgsman), äldazmål (älfdals-), ansöz (andsöls för and-syles), motsöz, Ozon (Orson, Olson). I zilt (äfven zäzilt) har r med följande sje-ljud gått öfver till z-ljud (Nbg).

19. Med sj- betecknas här öfveralt riksspråkets vanliga sje-ljud, hvars förekomst synes vara alldeles densamma i målet som i rspr.

20. T utstötes i particip. pres. af starka verb, i neutr. a bestämda vidfogade artikeln samt ofta i neutrum af adjektiven; äfven