ned och tillvarataga dem. De utträngas dagligen allt mer af den allt allmännare blifna bokkunskapen, af seder och vanor, samt af den lifliga samfärdseln, som ingriper så förändrande och omgestaltande i många förhållanden. Den nya tiden, i sin brådskande framfart, trampar dem, likasom mycket annat fornt, snart ned i mullen, och vad utaf dem som är glömdt, är för alltid förloradt, om det ej i tid tagits till vara. Det är derföre hög tid för varje vän af forntida minnen och vitter idrott, att inhösta hvad som ännu återstår på detta fält.
I Norge, Danmark, Tyskland och Frankrike äro högst betydliga samlingar gjorda i detta hänseende under de senare årtiondena. Vi ega deremot, utom ett par obetydliga häften, ingenting yngre än Grubbs stora Penu proverbiale, som nu är snart 200 år gammal, en samling, som likväl för sin tid stod högre än hvad de flesta andra länder då kunnat åstadkomma.
Krönikorna och sagorna omtala de vigtigaste yttre tilldragelserna, strider och fursteskiften, örlig och uppror, pest och hungersnöd o. s. v.; men huru våra förfäder tänkte och talade, deras lifsåskådning och egendomliga uppfattning af det ena och det andra, samt det särskilda sätt, på hvilket tanken, beroende af förfädernes och språkets egendomliga väsen och beskaffenhet, valt sig ett bildligt uttryck, det se vi bäst i sången och ordspråket. Der åskådliggöras denna egendomlighet bättre än den med definitioner skulle kunna tecknas och bestämmas. Vi hafva i dem påtagliga, ovedersägliga urkunder om de gamles innersta tankar, deras fördomar, vanor, seder o. s. v.; och det behöfver ej sägas, att de nycklar, som öppna för oss tillträde till en så värdefull kunskap, väl förtjena att, enligt ordspråket, hängas vid bältet.
Ordspråken ega visserligen icke alltid ett högre värde. En del äro af obetydligt innehåll och hafva sin tillkomst att tacka derför att ett rim legat till hands för den sats man velat uttrycka. Icke heller kunna de anses innehålla någon fullständig samling af forntidens lifserfarenhet; en ganska stor del af dem äro längesedan bortglömda och dessutom kunde blott en del af denna lifserfarenhet sättas i ordspråkets form. Likväl innehåller det, som ännu i denna form finnes qvar, en behållen värdefull rest af de gamles lärdom, vigtigaste iakttagelser och erfarenhet under tidernas lopp, bragt i en så klar och beqväm form för det muntliga
