hjelparen får arbetet den rätta kraften. Denna gamla sats utpräglades af våra förfäder på många sätt, t. ex.:
Flitig bön gör halfva arbetet.
Gud ger väl oxen, men icke med tygel vid hornen.
Hjelp till sjelf, så hjelper Gud dig.
Rör hand och fot, så hjelper dig Gud.
De många som måste förbigås, må ersättas med det bästa af alla arbetsspråk:
Vi skola arbeta, såsom skulle vi evigt lefva, och lefva, som skulle vi i morgon dö.
Men om arbetet i ordspråken blir äradt, så blir den snöda vinningen, det orättfärdiga samlandet och girigheten med skärpa tadlad. Lifvets nödtorft kallas sinnebildligt helt enkelt — bröd, om hvilket vi också bedja i ”Fader vår”. Det ligger en djup mening uti användandet af detta blygsamma uttryck ”vårt bröd” för allt hvad vi sträfva efter, arbeta för, och denna brödets symbolik innebär en djupsinnig predikan om förnöjsamhet. Också har girigheten i folkets mun erhållit flere rätt fula namn och löften. Girigheten, säga ordspråken, är smutsig, föder blinda barn, är ett bottenlöst fat, är alltid torftig såsom vattengröten. Hvad som sparas för vår Herre tager den onde bort. För den girige är allt falt, men falast hans själ. Han är ingen god, men argast mot sig sjelf. Gifmildheten deremot upphöjes och berömmes.
Almosan mindrar intet, kyrkogång hindrar intet.
Alltid förgås hvad man nekar sina vänner.
Glad och gifmild hvar man skall vara.
Att våra förfäder satte fromhet och gudsfruktan högt, ser man ej blott af åtskilliga redan anförda ordspråk, utan äfven af flere andra:
Bön och tro få oxe och ko.
Fromhet får fuller bröd.
Fromhet förtänker ingen.
Hos ett folk, så tappert som våra förfäder, så älskande fara och manlig idrott, kan man vänta att mandomens och modets, bardalekarnes och stridernas pris ej skulle bortglömmas i ordspråket och visan. Det heter i de förra bl. a.:
Den rädd är drage pansar på.
Den tappre finner alltid ett vapen.
Dristig man har lyckan i följe.