Barn gör så i by som hemma vandt.
Bättre trä som böjes än som brister.
Den agalös lefver han ärelös dör.
Man skall aga ondt barn att det varder godt, och godt barn att det ej varder ondt.
Tukt och lära ger bröd och ära.
Det är ilt att vara sin qvinna underdånig.
Om qvinlig munvighet, trätlystnad och elakhet uttalas flere bittra erfarenhetssatser:
Arg qvinna och surt öga, ju äldre ju surare.
Lök, rök och ondan qvinna komma bondens ögon att rinna.
Man gitter tamt ett vildt djur, men ej en ondan qvinna.
Östanväder och qvinnoträta hörja med storm och sluta med väta.
Och om qvinnans ostadighet sades att
Qvinnokärlek är farande gods.
Men för att vågskålen skall väga någorlunda jemnt, hafva ordspråken också månget vackert uttalande till qvinnans lof.
From hustru godt läkeblad.
Dygdig qvinna gör mannen långt lif.
Den bänk är väl svarfvad, på hvilken goda qvinnor sitta, m. fl.
Om en man som är ”under toffel” skämtade ordspråken:
Han råder icke mer än att köra ut hunden och sjelf gå efter.
Det hushåll är ej utan qval, der hanen kacklar och hönan gal.
Om olämpliga äktenskap heter det:
Olika ök göra krokiga fåror.
När gammal giga får nya strängar knarrar hon med.
En god varning för husbönder och matmödrar ligger i tänkespråket:
Misstänksam herre gör otrogna tjenare.
Om plumphet och oskicklighet i uppförande säga ordspråken skämtande:
Han skickar sig som en ko i knästöflar,
eller: Han föll med dörren in i huset.
Om fin grannlagenhet vitnar deremot föreskriften:
Den sorg som sofver, skall man ej väcka.
Spådomar, drömar, trolldom och vidskepelse vidröras ock i ordspråken, t. ex.:
