Den som hårdt nyser får god skepno.
Sällan fick spakona god ändalykt.
Den som får ondt om söndagen far länge ondt;
hvilket dock äfven syftar på olyckliga äktenskap, enär äktenskapen vanligen ingingos på söndagar.
De gamle nordboarnes förnämsta sysselsättningar, striden, jagten och fisket, hafva gifvit anledning till många ordspråk utom förut anförda. t. ex.:
När strängen är styfvast, brister han helst.
Bättre en fogel i handen än tio i skogen.
Den som jagar två harar i sender får ofta ingen.
Man tager ej stora fiskar i grundt vatten.
Yrkens pris och tadel förekommer ganska sällan i de svenska ordspråken. i motsats till de utländska.
De svenska ordspråken äro likaledes fattiga på lokala och provinsiella egenheter, likasom på historiska anspelningar. Några bevara visserligen religiösa föreställningar såväl från hednatiden, ifrån hvilken ännu Odin och Thor, troll och jättar gå igen i ordspråken, likasom från medeltiden munkar och kloster, pilgrimer och helgon; men de ännu bevarade äro icke många. Några erinra om äldre ståndsförhållanden, statsförfattningen, o. s. v. Minnet af böndernes förtryck under de utländska furstarnes och herrarnes laglösa och våldsamma regemente i medeltiden bevaras i några få, såsom dessa:
Många äro köresvenner, värst deran som drager.
Nu ligger lag i spjutstångs ända.
Af små fiskar blir gäddan stor.
När viljan får spela mästare, är lagen biltog.
Ve kona (qvinna) den dag hon löper för spjutstång.
De gamla bondefrederna nämnas i följande:
Bättre bondefred än borgerligt krig.
Hvilken stor betydelse ordspråken på sin tid egde, äfven i juridiskt hänseende, finner man bäst af de gamla domarereglerna och landslagarne. Den 16:de af de svenska domarereglerna säger att ”allmennelige ordaseder brukas för lagh.” Och domarereglerna sjelfva äro till en del gamla ordspråk, som öfvergått till lag, t. ex.:
Urminnes häfd bör intet qval.
Ingen må vara domare i egen sak.