En särskild afdelning af ordspråken äro de s. k. ordstäfven, i allmänhet yngre, och de som företrädesvis i närvarande tid rekrytera ordspråkssamlingarna. De betecknas af orden ”sa’ han” eller ”sa’ den eller den.” Några få finnas qvar från medeltiden, bland vilka det välbekanta, dubbelt allitererade:
Fränder äro fattigom värst, sa’ räfven om de röda hundarne.
Och af de yngre:
Ack du vida verld, sa’ mannen, som rest en mil.
Akta fötterna dina, sa’ tuppen som skulle dansa med hästen.
Det gick som du ser, sa’ den halte till den blinde.
Det tecknar sig till jul, sa’ pojken, som fick ris julafton.
Det är magten som rår, sa’ pojken, slog katten.
Det är redan en dag för sent, sa’ enkan, då drängen friade till
henne vid grafölet. (Hon hade lofvat bort sig till snickaren,
som gjorde likkistan.)
Här ä’ många hår, sa’ pojken, såg i lufvan sin.
Mycket af munnen och litet af ullen, sa’ mannen, som klippte suggan.
Namnet skämmer ingen, sa’ mannen, då de kallade honom tjuf.
Om jag nu genom dessa antydningar om de svenska
ordspråkens betydelse lyckats hos en eller annan väcka intresse för
deras samlande och ordnande, så är mitt ändamål vunnet.
Mycket skulle varit att tillägga, men tiden medgifver det icke.
Och nu till slut får jag ödmjukligen tacka för den uppmärksamhet, som blifvit egnad mitt anspråkslösa föredrag, och jag beklagar blott att icke den första hälften af följande ordspråk är lika tillämplig derpå, som sista hälften. Det lyder så:
Den visan är väl sjungen, som är väl hörd.