afseende på många andra runstenar, om korset är inhugget samtidigt med inskriften, eller om det icke möjligen kan vara ditsatt i senare tid af någon bland den dödes kristna ättlingar, hvilken, för att skaffa frid åt sin odöpta stamfaders ande, lät korsteckna hans grafsten. Denna möjlighet blir så mycket större, då man finner, att de första kristna stundom flyttade qvarlefvorna af sina hedniska fränder till en kyrka. Runstenarnes kors synas också ofta sakna sammanhang med den öfriga ristningen; stundom äro de dessutom ganska enkla och illa gjorda i jemförelse med de eleganta slingorna, hvarföre många af dem mycket väl kunna förskrifva sig från en något senare tid än sjelfva minnesvården. De två stenarne vid Hareby och Broby torde således tills vidare kunna anses för hedniska.
Ungefär samtida med dem är väl en runsten med mycket vackra drakslingor, hvilken, jemte flere mindre stenar, bildar en af de vid Mällösa i Vallentuna socken, Upland, varande runda stensättningar, som, enligt Dybeck. ”funnits innehålla graflemningar från hednatiden”. På denna sten[1] finnes hvarken något kors eller någon kristen bön. Alldeles detsamma gäller äfven om den i Bautil n:o 71 afbildade runstenen vid Kustad i Vallentuna socken.
Till nästan samma tid torde vi äfven kunna räkna, utom flere andra, dels en runsten med vacker slinga, som finnes vid Tuna i Vester-Hanninge socken, Södertörn; den står emellan en skeppsformig stensättning och en tätt derintill liggande grafhög[2]; — dels en runsten med eleganta slingor, hvilken står midt i en dylik skeppsformig stensättning vid Buringe i Vendels socken, Upland[3]. På båda de sistnämnda ser man ett kors, men i inskriften finnes ingen antydan om kristen tro. Det är derföre möjligt, att äfven här korset är yngre än runslingan.
Vi hafva varit tvungna att dröja ett ögonblick vid dessa detaljer, emedan det naturligtvis är af vigt för vårt ämne att utreda, till hvilken tid de äldsta runstenarne med drakslingor kunna anses höra. Den omständigheten allena, att en sådan runsten står på en hednisk grafplats bland ättekullar och stensättningar, är nemligen intet bevis för att den blifvit rest af en person, för hvilken
