är inhemsk, eller om hon är ett lån från ett annat land. Redan den omständighet, att man kan, såsom den föregående framställningen utvisar, följa utvecklingen af denna stil från hans första uppträdande, det femte århundradet efter Kr. f., till hvad den blef under vår kristna medeltid, redan detta gör det högst sannolikt att vi här hafva en inhemsk konst för oss. För att få ett bestämdt svar på frågan är det nödvändigt att undersöka, om samma stil kan spåras äfven i länder utom Norden, och hvad inflytande dessa länders folk kunna hafva haft på utvecklingen af våra förfäders smak.
Om man undantager några arbeten med mycket enkla band- och ormslingor från de germaniska folkens graffält, ungefär samtidiga med Kragehul-mossfynd och de ofvannämnda guldbrakteaterna, kan man icke för närvarande — så vidt vi veta — på hela den europeiska kontinenten uppvisa några motstycken till våra nordiska slingornament. Vi känna visserligen icke om araberna, hvilka under slutet af vår hednatid innehade första rummet inom konstens verld, egde någon ornamentik som liknade Nordens drakslingor; men äfven om detta vore fallet, kunna de icke gerna hafva utöfvat något inflytande på våra förfäders konst förr än mot slutet af det nionde århundradet. Nu se vi imellertid af Ulltuna-fyndet m. m., huru utvecklad den nordiska ornamentiken var redan långt före denna tid, hvarföre man icke kan tänka på något lån från araberna i detta afseende. Hvilken inverkan de sedermera kunna haft på Nordens konst, torde vara för tidigt att här söka utreda.
Vid första påseendet kan det deremot synas sannolikt, att de nordiska drakslingorna ursprungligen haft sitt hem på de brittiska öarne, i synnerhet Irland, emedan äfven der liknande ornament talrikt förekomma. En del af de der befintliga monumenten med drakslingor, hvilka mest påminna om de nordiska arbetena och som tillhöra den senare vikingatiden, äro imellertid bevisligen antingen utförda af nordboar eller arbetade efter de från Skandinavien medförda mönster[1]. I dessa fall måste vi således tala om ett inflytande från öster till vester och icke i motsatt riktning.
Det finnes dock åtskilliga arbeten, i synnerhet miniatyrmålningar i irländska manuskript, hvilka anses vara alldeles oberoende af ett sådant inflytande från Skandinavien. Vid första
- ↑ Se t. ex. ”Årböger for Nordisk Oldkyndighed” 1869. s. 211.