hänseende blifva sådant som det nu befinnes, anser jag mig böra lemna en kort historik öfver svenska lagstiftningen rörande våra antiqviteter.
Redan i Sveriges rikes lag af år 1734 finnes, i 48:de kapitlet af Missgerningsbalken, en stadga införd som bjuder att hittegods, hvartil ej finnes egare, af gammalt mynt, guld, silfver, koppar, metall eller andra konststycken, bör konungen till lösen hembjudas. Detta stadgande, som har sin grund i någon gammal författning från 1600-talet, om ej ännu äldre, var icke så besynnerligt i en tid, då ingen hade ens minsta reda på antiqviteternas verkliga betydelse, utan de betraktades blott som kuriositeter eller konststycken. Men anmärkningsvärdt torde anses, att samma stadga finnes ännu upptagen i Kongl. Maj:ts förordning angående nya strafflagens införande m. m. den 16 februari 1864 § 16 punkten 3. Nämnde stadga af 1734 har undergått flera förändringar, hvilka det här skulle vara alltför vidlyftigt och till föga gagn att uppräkna, hvarför jag med tillåtelse vill flytta våra betraktelser till en tid som ligger oss närmare, nemligen till kongl. förordningen af den 17 april 1828, som ända till för få år sedan varit vår gällande antiqvitetslag. Denna förordning bjöd i § 6 att alla antiqviteter som i jorden eller i vattnet funnos, af guld, silfver, koppar, metall, sten och trä, skulle ofördröjligen genom kronobetjeningen till konungens befallningshafvande insändas och derefter skyndsamt Kongl. Maj:t och kronan hembjudas. Således skulle hvarenda flintskärfva och hvarenda stenklump, som fanns i jorden och bar spår efter menniskohand, genast uppsändas till Stockholm, äfven från de mest aflägsna trakter af landet. Ingen egde rätt att behålla något dylikt fynd; försökte han undandölja det, och detta försök upptäcktes, fick han dyrt plikta för sitt brott; han fick mista fyndet och böta dess dubbla värde, efter det pris man i Stockholm behagade sätta derå. ”Orkade han ej böta, skulle han straffas med kroppsplikt”, för det att han ej genast anmälde fyndet af ett tillslaget flintstycke eller en ergad kopparbit. Denna märkvärdiga författning, hvars like, så vidt man vet, icke funnits i något annat land på jorden, hade hos oss fullt gällande kraft, ända till för tre år sedan, då den utbyttes mot en annan, hvarom sedermera.
Emellertid inlemnades år 1859 till Kongl. Maj:t ett förslag som, om jag ej missminnes mig, hufvudsakligast åsyftade att få
