hufvudstad har detta forntida folk, så vidt jag vet, aldrig haft sina fasta bostäder.
I synnerhet synas vissa trakter af Skåne hafva varit af dem tätast och längst bebodda; här ha de i största antal qvarlemnat sina grafvar, sina skeletter, verktyg, vapen och smycken. Här är således rätta stället att studera dessa forntida folk och den kulturperiod det tillhört. Men om den kongl. förordningen af 1828, som i afseende på bronsen är förnyad 1867, noggrannt blifvit följd, hvilket väl med rätta kan anses hafva varit dess stiftares mening, så skulle, i de anförda trakterna, hvarje bronsbit, efter hand som den fanns, hafva blifvit borttagen och förd till hufvudstaden. I följd häraf finner en hvar att ifrågavarande forntida folk hittills icke kunnat så grundligt studeras, som om någon större del af deras qvarlåtenskap fått stanna qvar i deras förra hembygd. Den som vid stiftandet af 1867 års förordning kunnat utverka att alla forntida fynd af brons skulle föras till Stockholm, har sannolikt åberopat den stora heder och glans detta påbud skulle åstadkomma, genom att rikta hufvudstadens museum med många herrliga ting. Man kan visserligen föreställa sig att det skall gifva åt nämnda museum ett särdeles högt anseende, att en främling der få se icke blott ytterst dyrbara praktstycken af guld och silfver från forntiden, funna i svensk jord, utan äfven ett större antal af antika bronser än han måhända sett på något annat ställe under sin resa. Men tycker man verkligen att denna fåfänga uppväger den vetenskapliga förlust, som fosterlandet lider deraf, att brist på materialier hindrar forskarne i skilda landsorter att allmänt bland folket sprida vetenskapens ljus, och den ära som fosterlandet njuter genom att gå i främsta ledet bland bildade nationer? Och hvad beträffar sammanhopandet af allt på ett enda ställe, så känner en hvar de för ett land alltid skadliga följderna af en alltför långt drifven centralisation, äfvensom en hvar torde inse det obilliga deri att hela landskap och deribland Sveriges södra universitets landskap utblottas på sina egendomliga fornsaker för att förlägga dem till ett ställe, der de ända till de senare åren legat nästan obegagnade för vetenskaplig forskning[1]. Detta
- ↑ Jag hoppas att ej blifva missförstådd. Ehuru det smärtar mig, i anseende till den förlust vetenskapen lider, att se mitt fädernelandskap, utan särdeles nytta och utan behof för hufvudstaden, blottas sina egendomliga fornminnen, önskar jag Stockholm allt godt,
