För att afskaffa denna för vår fornforskning skadliga och för vårt fosterland föga hedrande trafik genom försäljning till utlandet af de minnen våra förfäder lemnat oss i arf, känner jag icke mer än ett kraftigt medel, och det vore att genom en författning stadga att, med undantag af de ädla metaller, guld och silfver, som ej ligga till grund för någon arkeologisk kulturperiod, alla andra antiqviteter vore hittarens tillhörighet, som han finge behålla eller efter godtycke använda.
Jag vill minnas att i min barndom utkom en förordning som förbjöd utförsel till utlandet af kopparslantar och annat kopparmynt; men hvar och en som fått sig en slant tyckte, likasom den som hittat en antiqvitet, att det var hans tillhörighet som han borde kunna, utan statens förmynderskap, få använda när och huru han behagade. Förbudet förblef således utan verkan. Slutligen föll man på den kloka idéen att höja slantarnas värde här hemma, så att den som gällt två styfver kom att gälla sex; derigenom upphörde all utförsel och slantarna stannade hemma. På samma sätt föreställer jag mig att våra antiqviteter komma att stanna hemma, om man ökar deras värde derigenom att de blifva hittarens tillhörighet; ty naturligtvis värderar man vida högre en sak som man sjelf eger och kan efter behag få använda, än en som man måste lemna ifrån sig mot en osäker ersättning. Dessutom skola genom en sådan frihet inländska konkurrenter uppkomma, som snart skola åstadkomma den verkan, att utländska uppköpare ej vidare finna sin räkning vid att fortsätta rörelsen på detta fält.
Att oaktadt 1828 års kongl. förordning fornforskningen kunnat göra de framsteg, som den hos oss vunnit, har sin förklaring deri, att en eller annan ansett vetenskapens kraf högre än en orimlig författning, som redan då, sedan fornvetenskapen börjat utbilda sig, befanns vara gagnlös. Och ganska säkert synes oss vara, att om ingen vågat dertill besluta sig — så skulle, till föga heder för fosterlandet, den svenska fornforskningen stått på samma låga ståndpunkt, der Sjöborg och Hallenberg lemnat den, under det att samma vetenskap i brödralandet, under frihetens skydd, betydligt framskridit. Men vi hoppas och önska att få i öfverensstämmelse med sådana lagar, som vetenskapen kräfver, fortsätta dess vidare utveckling, och denna begäran kan väl icke anses vara obillig.
