Att döma af hvad förut skedt, kan väl knappast betviflas att ej oppositioner skola söka att göra sig gällande, ehuru jag för min del icke kan inse huru de ens med skenbar rimlighet skola förmå framträda. Måhända skall man invända, att ingen ändring eller afskaffande behöfves af en författning, som ingen rättar sig efter. Härtill svaras: hvarför skall här finnas en författning, om ingen bryr sig om den, och öfver hvars iakttagande ingen kontroll är möjlig? Och hvarför kunna ej vi svenskar, lika som alla andra folk, få vara fornforskare utan att derigenom blifva lagbrytare? Till och med om författningen icke skadar genom att lägga hinder, skadar den genom att vänja folket att ej rätta sig efter lagarna.
Det är väl knappast möjligt att någon skall kunna framkomma med påståendet att det är bäst att alla svenska antiqvitetssamlingar förvaras på ett ställe för att få en mer allmän öfversigt af dem. Ett sådant påstående skulle röja alltför stor okunnighet om frågans verkliga beskaffenhet. Det är ej en flygtig öfversigt, utan grundlig forskning som fordras och behöfves; och hvad skulle blifva af en vetenskap, hvilken som helst, om den blott finge idkas på ett enda ställe i riket och på alla andra ställen vore förbjuden?
Någon skall kanske påyrka att sedan fornminnesföreningar börjat bilda sig och anlägga antiqvitetssamlingar i alla landskap, och sådana äfven anläggas vid de flesta läroverk, är det öfverflödigt att denna rättighet lemnas åt den enskilde. Nej, visst icke. Det är godt och väl att antiqvitetssamlingar anläggas vid läroverken, och detta, som antyder ett nutidens sträfvande efter bildning, bör på allt sätt befrämjas; men det är icke tillfyllestgörande. Hvarföre neka barnen att också hemma hafva sin lilla samling, som egaren kan småningom få öka och med innerlig glädje visa kamraterna hvar gång då något nytt fynd tillkommit? Mången liflig yngling skulle, genom anläggandet af en liten samling, som han får kalla sin och efter hjertans lust betrakta, öka och förevisa, afhållas från vida skadligare tidsfördrif under loftiderna. Detta synes mig höra till en god uppfostringsmetod, och det vore ju hårdt att i Sverige neka barnen en oskyldig glädje, som i alla andra länder tillåtes dem, hvilka dertill ha fallenhet. I England ser man i de flesta bättre familjer hvarjehanda samlingar, bland hvilka barnen, gossar och flickor, fått uppväxa och
