Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf/90

Den här sidan har korrekturlästs
82

utbilda sig, och sjelfva få de också anlägga sådana. Detta gör att de tidigt vänjas vid något praktiskt yrke och eget förvärfvande (S. Nilssons bref, infördt i Nya Dagligt Allehanda 1868 n:o 1 och 3). Jag kunde derifrån anföra mer än ett exempel att de samlingar som hustru medfört i boet förmått mannen att närmare studera den och derigenom småningom utbildat honom till en af samtidens mest frejdade vetenskapsmän. Detta är händelsen såväl med en af samtidens mest ansedda geologer, som ock med en utmärkt zoolog.

Äfven vill jag erinra derom, att först då rättigheten blir allmän, att en hittad fornsak tillhör hittaren — men först då — kan hvem som helst offentligt framstå och täfla med utländska uppköpare och småningom afvänja dem från trafiken med våra svenska antiqviteter.

Ännu en sak, som jag redan omnämnt, önskar jag att man ville öfverväga. Den som företagit sig att grundligt utarbeta ett visst ämne, vet nog att han behöfver hafva dithörande föremål till hands för att ständigt kunna rådfråga dem. Sedermera komma de nog till publika samlingar, antingen efter arbetets slut eller efter egarens död.

De resultat som kunna väntas af en allmännare lifvad håg för studium af den arkeologiska vetenskapen anser jag i första rummet blifva lifligare väckt fosterlandskärlek och större vōrdnad egnad åt fädrens efterlemnade minnen från de olika kulturtillstånden, sedan man lärt känna deras verkliga betydelse; för det andra spridande af ljus och afskaffande af de skumma fantasibilder, som möta oss vid vår historias första gryning; och för det tredje en säker vägledning för konstidkaren, att ej misstaga sig vid utstyrseln af sina till forntidens olika kulturperioder hörande produktioner.

Om, såsom jag hoppas, Svenska Fornminnesföreningen i hufvudsaken delar de här framlagda åsigter, vågar jag vördsamt hemställa, det täcktes föreningen hos Kongl. Maj:t söka utverka den ändring i kongl. förordningen af den 29 november 1867, att jordfynd af brons må, lika som de af sten och jern, blifva finnarens tillhörighet.

 Lund i december 1870.

Sven Nilsson.