Midt emot detta epitafium satt ett annat, utan inskrift, hvilket vid raseringen af koret hade blifvit fullkomligt förstördt.
I den beskrifning som presterskapet afgaf den 17 mars 1828 till konsistorium rörande Torrlösa kyrka anföres: att hon var 36 a. lång. 111⁄2 a. bred, vesttornet uppfördt 1800, torn och vapenhus tegelbelagda. Thottiska grafkoret uppfördt 1614, enligt de jernsiffror som funnos på södra sidan. Altartaflan, dopfunt och predikstol af träd med bildhuggerier; öfver predikstolen stod C 4 i ornament och en tafla, hvarest anfördes att hon var förfärdigad 1632, då herr Laurentius Povelsson var sockenprest.
Då Torrlösa kyrka af professor Brunius ombygdes 1844, nedrefs den gamla bygnaden, utan att någon afteckning eller undersökning blef företagen från statens sida. Endast af dåvarande klockare gjordes en frihandsritning. Men det gamla grafkoret lemnades med sina lik i det skick som här förut blifvit anfördt. Då varande pastor, kyrkoherden Krook, lät igenmura ingången till grafven, så att kistorna endast kunde ses genom dess låga fönster och sålunda fingo vara i fred.
Men 1862 föllo några landtbrukare på den tanken att det gamla koret borde nedrifvas, helst det lät sig göra att använda kalkbruket på åkrarna. Saken understöddes af dem nyligen ditkomna kyrkoherden S. L. Bring, som hade påträffat ett transsumt af ”Kongl. Maj:ts nådiga resolution och förklaring uppå de besvär och angelägenheter, som på presterskapets vägnar af Lunds stift andragits”, gifven i Stockholm i rådkammaren den 23 december 1723: detta rörde Torrlösa kyrkas grafkors förfall och skröplighet. Vid allmän sockenstämma beslöts att koret skulle rifvas, emedan man också försäkrade att det var att befara, att det kunde rasa och förorsaka skada på menniskor, som kommo det nära. Biskop Thomander lemnade vid visitationen 1863 sitt bifall till rifningen, men uppmanade pastor att taga vara på det som var af antiqvariskt värde. Sedan annons om att Thottska familjen skulle inom viss tid draga försorg om kapellets reparation blifvit införd i Post- och Inrikes tidningar och troligen förbisedd, försåldes kapellet på offentlig auktion. Kopparkulan blef af sin köpare förvandlad till en kaffekanna. Epitafierna nedtogos, och det ena förstördes alldeles, men det med inskriften blef mycket illa medfaret, så att man af bitarne, som lågo i ett hörn af nya kyrkan vid mitt besök 1865, med möda kunde finna dess forna utseende. Samma öde