Inglinge hög eller Kung Inges hög är en storartad ättehög med ej mindre storartad toppsten samt finnes afbildad i ”Suecia Antiqua”, i ”Svenska Minnen”, i ”Värend och Virdarne”, allt efter tekningar från äldre tider, men efter en ny tekning i kalendern ”Svea” för innevarande år. Alla dessa afbildningar tyckas dock vara gjorda på fri hand, och vi meddela här ingen ny frihandstekning, emedan egaren af den omkring liggande jorden, major S. F. Cervin, godhetsfullt gifvit löfte om att genom skicklig landtmätare upprätta karta med nivå-kurvor, hvilket är det enda sätt att på ett plan få en ättehög säkert afbildad. Denna karta måste sparas till ett följande häfte, emedan snö nu hindrar markens uppmätning.
|
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 98 i filen Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne12sven).pdf. |
Tils vidare lemna vi här en i skalan 1.4000 gjord afritning af högens grundplan jämte grundplanen af det område med därinom liggande fornlemningar af skepsformer och smärre ättehögar, hvilket major Cervin skänkte till Svenska Fornminnesföreningen under hennes första landsortsmöte i Vexjö den 1—3 juni 1870. Å den tillämnade nivåkurvskartan i större skala komma äfven de kring högen liggande smärre fornlemningarna att upptagas.
Den på högens spets stående toppstenen är enligt herr Mandelgrens mätningar 7 fot hög, 6 fot bred vid basen och 2 fot vid toppen, men endast 8 tum tjock och med så släta sidor, att de se ut att vara huggna.
Minnesmärkets största märkvärdighet är dock den lilla låga sten, som ligger lös på marken vid toppstenens bas och som ger det hela utseende af en stol med mycket hög rygg. Denne sten är flerestädes så afbildad, att man måste, i likhet med Tegnér, kalla honom ett ”stenklot”. Mindre poetiskt, men mera sannt, skulle man kunna kalla honom en stenkudde, eller ännu sannare en stenlimpa, ty han är nästan en afplattad sfer, hvars vågräta diameter är 25 tum och hvars höjd är blott 15 tum, allt efter herr Mandelgrens mätning.
Stenens ornament äro ej särdeles djupt ristade, dock tillräckligt djupt för att man skall kunna öfvertyga sig om, att de ej i strängt realistisk mening kuna kallas ”runor”. De afbildas här efter tre tekningar ur Mandelgrens samlingar, hvilka tekningar äro under olika tider gjorda af Nordenberg, Mandelgren och Egron