folkets mun ofta förvrängda, härleda sig från en gammal sed
att vid klockornas invigning uppkalla någon af kyrkans
särskilda beskyddare. Qvinnonamn och i synnerhet den heliga
jungfruns och hennes moders S:t Annas voro härvid de
vanligaste, men i Länghem finnas tvänne klockor från medeltiden,
af hvilka blott den ena, gjuten 1469 af en Jacobus Wachevens(is?),
har qvinnonamn enligt följande inskrift:
Exorcisata Elisabeth sum vocata, eller på svenska
Invigd jag blifvit, Elisabeths namn man mig hafver gifvit;
hvaremot den andra, gjuten 1394 af Johannes Seenknecht, på
plattyska upplyser, att hon kallats Martinus.
Innan vi lemna kyrkoklockorna, vilja vi äfven omnämna, att vid flere kyrkor ännu utvisas den grop, der klockan gjutits, ty detta skedde i äldre tider vanligen vid sjelfva kyrkan. I Frölunda visste man äfven omtala följande sägen, som vi dock träffat på många andra ställen i landet. När klockan skulle gjutas, hade mästaren skickat sin gesäll i förväg för att göra alla förberedelser till gjutningen. Allt var färdigt, men mästaren sjelf lät vänta på sig. Frölundaboarne voro otålige, ty de ville ha sin klocka till en viss dag och så lät gesällen malmen sjuda och göt klockan. Det lyckades. Han fick den betingade lönen, tog sina penningar och begaf sig på hemvägen. På söndagsmorgonen, när hans klocka för första gången skulle kalla Frölundaboarne till messan, mötte han på skogen sin mästare. »Hvarför har du öfvergifvit ditt arbete» sporde denne. »Hör I!» svarade gesällen, ty ljudet af den nya klockan skar genom luften. »Hör I?» Ja mästaren hörde de herrligaste klockljud som någonsin nått hans öron. »Det är Frölunda nya klocka», sade gesällen, »nu ringer det samman der». Förbittrad grep mästaren till sitt svärd. »Har du tagit brödet från mig, så tager jag nu lifvet af dig», sade han och genomborrade gesällen.
Till äldre kyrkligt bohag, som man ej lyckats förstöra, höra dopkaren. Flera sådana, märkeliga för sin ålder och sina prydnader, äro ännu bevarade. Från Länghem har nu till Riksmuseet kommit ett sådant (fig. 1), som i en lång rad af bilder kring karets kant visar, såsom vi tro, huru mörksens makter af helgon och änglar hindras att rycka till sig den ur dopet uppstigande christne, som omfattar korset och för hvilken Christus erlagt lösepenningen. En annan särdeles väl huggen, med en
