år, och att således fängelset i tornet bredvid härrör från en långt senare tidpunkt än den, då konung Erik vistades på slottet. Nuv. »rikssalen» är den i räkenskaperna omtalade nya salen, så mycket säkrare som tio fönsterkarmar förfärdigades till densamma, och ganska sannolikt ett fönster ytterligare funnits å salens båda sidor (se planen, 10).
De yttre spåren af denna byggnadsverksamhet äro numera så godt som inga, efter Gustaf III:s stora omgestaltning af slottet. Men redan förut hade betydande ändringar skett. Så borttogos tidigt båda altanerna (karnapen) å Teatertornet; Drottningsflygeln bredvid detta torn uppbygdes från grunden omkr. 1700; slottstaket omdanades alldeles 1709, och vid midten af samma århundrade (1733—64) nygjordes alla fyra tornens öfverbyggnad »efter bättre façonerade ritningar», såsom Ljungman uttrycker sig. Något mer hafva tiden och Gustaf III:s ändringar skonat inredningen; men återstoden har i senare tid minskats, då rikssalens bröstpanel och tak borttogos (delar af det senare, målade i enkla färger, finnas ännu i slottet). Vi böra emellertid, såsom förtjenta af all uppmärksamhet, omtala: taken i konseljrummet (särdeles prydligt, måhända redan från Gustaf Vasas tid), konungens sängkammare och förmak (något förbättradt), dörrarne i »rikssalen», samt slutligen »hertig Johans fängelse», hvilket rum är den »min nådige herres sängkammare», som i det föregående omnämnts. Hela dess inre (återgifvet Sveriges historia 3) är orubbadt bibehållet och ger ett godt begrepp om en enklare kungaboning i hertig Carls tid. Ty att den ej är tidigare än så visas fullkomligt af hertigens vapen, begynnelsebokstäfver och valspråk, hvilka ingå bland panelmålningarna och äro alldeles samtidiga med den öfriga dekorationen. Om vi antaga Hans Eriksson såsom upphofsman till dessa blomsterslingor, arkitekturbågar, genier och andra sirater, som, lösande sig från sten- och kalkgrunden, hölja väggar och tak, torde det ofvan om honom anförda gifva oss tillräcklig grund dertill. Hela denna färgprydnad ger det bäst bevarade och fullständigaste profvet på den svenska renässansens förmåga att, äfven med jemförelsevis enkla medel, vinna en stämningsfull och harmonisk verkan. Det är således mer än ett skäl, som talar för önskvärdheten af, att detta rum med alla dess detaljer, liksom äfven öfriga renässansminnen å Gripsholm, blifva med vetenskaplig noggrannhet aftecknade och uppmätta.
