På bekostnad af de Skånska landskapens historiska och arkeologiska förening har dessutom amanuensen vid Lunds Museum docenten S. Söderberg år 1881 fortsatt den undersökning, han sommaren 1879 började af en samling grafhögar från bronsåldern nära Ramlösa helsobrunn i Raus socken, Luggude härad, Skåne.
Liksom i den förra redogörelsen dröja vi här särskildt vid
hvar och en af de tre stora förhistoriska perioderna, emedan
man endast på det sättet torde kunna erhålla en öfversigt öfver
de vigtigaste iakttagelser och fynd, hvilka af de nu nämnda
forskarne under de två i fråga varande åren gjorts, samt öfver de
fynd, som tillfälligtvis anträffats eller blifvit kända under samma år.
I afseende på stenåldern redogöra vi först för de grafvar från denna period, hvilka under de två sista åren blifvit undersökta eller upptäckta. Dessa torde jemte dem, som ses på de i Compte-rendu du Congrès de Stockholm (sid. 176) och i första delen af Sveriges historia (sid. 73) meddelade kartorna, och dem som omtalas i fjerde bandet af denna tidskrift (sid. 152—160), vara det närmaste alla de svenska grafvar från stenåldern, om hvilka man nu har kunskap. För en riktig kännedom om bygdens utsträckning under denna aflägsna tid är det naturligtvis af stor vigt att ega en fullständig öfversigt af de särskilda grafformernas utbredning i landet. Härvid måste vi dock ihågkomma, dels att flere grafvar från stenåldern säkerligen ännu ligga dolda under högar eller stenrösen, dels att de grafvar, som nu finnas qvar, endast äro ett fåtal af dem, som en gång funnits. De flesta hafva förstörts under de tre årtusenden, hvilka skilja stenålderns slut från våra dagar, och denna förstöring har troligen i främsta rummet träffat dem, som legat i de bördigaste, för odlingen lämpligaste och derför af plogen först i anspråk tagna trakterna. Men dessa trakter, t. ex. det skånska slättlandet, äro allmänhet just de, som äfven under stenåldern varit tätast befolkade, der de flesta lösa fornminnen från denna tid träffas, och der de flesta grafvarna derför också en gång måste hafva funnits.
Huru mycket, som isynnerhet på sådana trakter förstörts, visar sig bland annat af den beskrifning öfver fornlemningarna
