Runforskningar i Södermanland sommaren 1882.
Af
Sten Boije.
Sedan 300 år tillbaka hafva Sveriges talrika runinskrifter
varit föremål för de lärdes granskning, aftecknande eller
åtminstone upptecknande. Från äldre tider behöfva vi blott erinra
om Buræus, Aschanæus och Rhezelius, om Hadorph, Peringschöld
och de andra, hvilkas mödors frukt framträdde för offentligheten
genom Göranssons Bautil, om Celsius m. fl.
Om ock dessas arbeten för sin tid äro förtjenstfulla och bära vitne om nit och flit, tillfredsställa de dock icke vår tids stränga fordringar: utom det att de ej sällan, der man på grund af inskriftens jemförelsevis stora läsbarhet ej skulle vänta det, äro mindre tillförlitliga, brista de mycket genom sin ofullständighet vid behandlingen af svårare och mer kritiska punkter, i det dessa ej framhållas såsom sådana, utan aftecknarens subjektiva mening helt enkelt återgifves utan motivering eller antydande af andra möjligheter, hvarjemte återgifvandet af runmyndernas ingalunda ovigtiga form och anordning samt ornamentiken ofta lemnar åtskilligt öfrigt att önska.
I vår tid har också med dess nyvaknade intresse för fornforskning och språkvetenskap jemte kompletteringsarbete äfven ett temligen omfattande revisionsarbete egt rum. Men nekas kan ej, att en mycket stor del deraf, kanske den största, träffas af väsentligen samma anmärkningar, som mot det tidigare arbetet framstälts. Skall således det rika material, som våra runminnesmärken innehålla, kunna för vetenskapen fullt tillgodogöras, är det, då naturligen icke hvarje forskare kan personligen undersöka de öfver vida rymder spridda inskrifterna, nödvändigt,
