Runtuna socken.
Löfsund (Dybeck, Svenska Run-urkunder, 38).
Stenen är af Dybeck vårdslöst utgifven. År 1850 insändes af A. T. Bergholm till J. H. Schröder en afteckning af den då nyfunna stenen; i nära öfverensstämmelse med denna är stenen uppmålad med svart färg, och med denna uppmålning stämmer Dybecks teckning, så när som på att de vederbörliga punkterna mellan orden af Dybeck insatts och ornamenteringen förbättrats. Stenen är ovanligt jemn och slät samt, om ock några qvistiga punkter finnas, lättläst. Nå, der finnes nu utom kännestrecken på ᛏ i ᛏᚱᚢᛏᛅᛦ, hvilka ingalunda äro »oförklarligt matta» (se Dybeck Runa folio II s. 9), utan normala — på det andra långa horizontala strecket utpå stenen nedifrån räknadt ett ᚴ-kännestreck, 120 mm. långt — kännestrecket på större delen af sin längd nästan parallelt med stafven — och på det tredje ett ᚾ kännestreck, 40 mm. långt, (sål. ᚦᛁᚴᚾ) och alla korsen derofvan äro qvistrunor, med qvistar åt alla håll, hvarjemte de båda strecken ofvanför äro runor.
Eneberga (Inneberga) (Dybeck, Svenska Run-urkunder, 39).
Blott aftecknad, ej slutbehandlad.
Kongeberga (Bautil 796, Liljegren 877). Blott nedre delen qvar, rest på en backe norr om byn. Har förr suttit i en skorsten, låg, då den för några år sedan uppmärksammades, såsom trappsten i Lillgården, hvadan inskriften är mycket nött. På venstra kanten finnas följande ej förr kända runor: ᛅᚤᛁᚾᛏᚱ; derefter afslaget.
Kyrkogården (Bautil 797, Liljegren 875).
Lättläst.
Kyrkan.
En liten fyrkantig kalksten med runor, omnämnd af Dybeck i reseberättelsen för 1864 och i Runa folio II sid. 9, der han undrar om inskriften kan vara latinsk. Stenen nött; några få runor säkra, lemningar och spår af andra.
Ej aftecknad, men två väl lyckade afklappningar tagna.
Öfriga för Runtuna uppgifna runstenar blefvo dels förgäfves eftersökta, dels icke medhunna.
