Svärta socken.
Nälberga (Bautil 819, Liljegren 885).
Stenen är delvis ganska svår och min uppfattning skiljer sig i några punkter, företrädesvis i om fråga qvistrunorna, från Bautils.
Den för Ekeby löt (Bautil 820, Liljegren 886) uppgifna runstenen söktes förgäfves.
Under resans senare del hade jag mitt hufvudqvarter vid Aspa gästgifvaregård i Ludgo och arbetade derifrån samtidigt i Ludgo, Spelviks, Lids och Runtuna socknar. En följd häraf blef, att då jag den 20 Aug. måste för annan sysselsättning afbryta arbetet, detta med afseende på ett par påbörjade stenar blef oafslutadt eller inskränktes derutinnan, att aftecknandet underläts, hvarjemte Runtuna ej fullständigt blef föremål för undersökning.
Af det anförda framgår, att jag vid nästan alla
minnesmärken, som varit föremål för min granskning, i flera eller färre
punkter haft olika uppfattning med mina föregångare i äldre och
nyare tider. Vid större delen af minnesmärkena har jag,
försåvidt detta kan ske genom en blott beskrifning, sökt angifva
dessa mina afvikande meningar. Oftast hafva de naturligen
förekommit vid svårare ställen och då ej sällan inskränkt sig
derhän, att jag måst beteckna såsom osäkert, hvad som af andra
uppgifter kunde anses ostridigt, eller blott kunnat antyda andra
möjligheter för lösningen än de hittills beaktade. Men mer än
en gång hafva anledningarna till anmärkning varit af den art,
att man måste sätta i fråga, huruvida granskaren — och det
gäller ej blott om äldre, utan äfven om nyare — man märke
t. ex. Skällberga stenen i Vesterljung, (Bond-)Lundbystenen i Lid
(ᚱᚢᛅᚱᛁ för ᛁᚴᚢᛅᚱᛁ) och framför allt Löfsundsstenen i
Runtuna — gått till väga med ens någon grad af noggrannhet.
I hvarje fall torde ytterligare bevis, om eljest sådana behöfvas, hafva lemnats för deras åsigt, som anse, att en vetenskaplig bearbetning af våra runinskrifter på grundvalen af de teckningar
