Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne56sven).pdf/174

Den här sidan har korrekturlästs
164
HANS HILDEBRAND.

del var det danska Hedaby (det nuvarande Slesvig), hvilken stad, enligt trovärdig uppgift, dref handel på Östersjöns östra kust. Tyskarne fingo ej tillfälle att utöfva något direkt inflytande på Östersjöhandeln förr än efter medlet af 1100-talet. Vid floden Trave hade grefve Adolf af Schauenburg år 1143 anlagt en stad, som erhöll namnet Lübeck och som, trots Slavernes ovilja började blomstra. En farligare fiende fick staden i Henrik lejonet, som ej ville tåla en medtäflarinna till hans stad Bardewik. Lübeck uppgick i lågor, men låg ej länge öde. År 1158 uppfördes staden å nyo af Henrik lejonet och sedan dess var Henrik mycket angelägen att främja dess utveckling. Att denna blef ganska snabb, kan icke förvåna oss; den tyska handel, som förut på olika vägar och under bekämpande af hvarjehanda svårigheter varit riktad mot Östersjöns kustland, förnämligast i öster, fick nu en ovärderlig och tryggad utgångspunkt. Som exempel på utbredningen af denna tyska handel, förtjenar omnämnas, att det finnes intyg af år 1165 om handel på Ryssland idkad af den nu mycket oansenliga staden Medebach i sydligaste Westfalen.

Det tyska elementet vann allt större insteg på södra Östersjökusten. Mot slutet af 1100- och början af 1200-talet uppväxte vid eller nära denna den ena tyska staden efter den andra: Rostock, Wismar, Stralsund, Greifswald, Stettin, Anklam, Stargard, Kolberg m. fl.

De som under medeltiden med sina skepp plöjde Östersjöns vågor egde icke den oförskräckthet, som hade utmärkt de nordiska vikingarne. Desse hade seglat till Island och Grönland, nu kröp man helst kring kusten. Fartygen hade ock fått en helt annan konstruktion: vikingaskeppens starka stäf hade efterföljts af en bred för. Medeltidens skeppsmodell lefver ännu qvar i den holländska koffen. Under sådana förhållanden blef Gotland en naturlig mellanstation för vägen mellan Östersjöns södra och östra kuster — så mycket hellre, som Gotland af gammalt hade drifvit handel på östern, hvadan den tyske köpmannen på ön kunde få värderika upplysningar för fortsättningen af färden, äfvensom hjelp för utförande af sina värf.

Det tyska elementet uppenbarade sig på Gotland i två olika gestalter. Deras olikartade beskaffenhet röjer sig i inskrifterna å de sigill, som af de ena och de andra tyskarne användes.