är med afseende på Östersjöhandeln och den rysk-österländska handeln den tyska hansans föregångare, och måste vi redan på grund deraf akta oss för att misskänna gutarne för någon synnerlig underlägsenhet gent emot tyskarne i bildning eller i förmåga att utveckla sig inom bildningens område.
Härtill kommer en annan omständighet, som för bedömandet af denna fråga är af den allra största vigt. För den hedna tiden kunna vi ej inom det gotländska handverkets område utpeka några vigtigare centralorter — vår hedna tids handverk var i allmänhet husslöjd. Förmågan att inom det finare handverket åstadkomma något var tydligen ej inskränkt till enstaka orter eller enstaka idkare — förmågan i detta afseende var spridd öfver hela Gotland.
När medeltidens skick infördes i norden, undergingo förhållandena en stor förändring. Ansatser till stadsbildning hade väl förut funnits, men nu först fingo städerna betydelse såsom företrädesvis härdar för konst och handverk, såsom hufvudorter för varubyte. Å ena sidan måste Visby derigenom hafva fått en alldeles särskild betydelse på bekostnad af landsbygden, å andra sidan torde helt visst tillräckligt lifliga minnen af den tidigare frihetsperioden, tillräcklig ärfd färdighet äfven i ädlare arter af arbete hafva funnits på landsbygden, för att man godvilligt skulle hafva fogat sig efter stadens anspråk att fullständigt herska å det industriella och konstnärliga området. Genom införandet af utländsk sed och genom kraften af de gamla minnena borde en viss spänning uppkomma mellan stad och land. Att en spänning verkligen egt rum och att den antog ganska ansenliga mått, är visst. Land och stad lågo på 1200-talet i öppen fejd med hvarandra och den svenske konungens mellankomst fordrades för att återställa freden.
Det synes mig sannolikt, att till grund för denna söndring ligger något mera än antagonism mellan det nybildade anspråksfulla stadssamhället och landsbygden. Jag antager att stadsväsendet hade fått en särskild färg, att borgerskapet i Visby hade fått en alldeles särskild hållning, derigenom att det i rikt mått uppblandats med det tyska elementet, från hvilket landsbygden åtminstone i allt hufvudsakligt gått fritt. Till detta senare sluter jag från det konservativa sinnelag, som tydligen fanns på den gotländska landsbygden och som visar sig t ex.
