i runornas användande långt in i, ja genom hela medeltiden, äfvensom från myckenheten af inhemska namn å de många grafstenar som ännu finnas här och der i och vid de gotländska landskyrkorna.
Se vi på alstren af den konst, som öfvades på Gotland, på kyrkorna och hvad till deras utstyrande hör, finna vi genast det närmaste sammanhang mellan alla konstföreteelserna. Om vi hålla oss uteslutande till landsbygden — förhållandena i Visby äro något olikartade — finna vi en rik serie af byggnader, som visa dels den renaste romanska stil, dels en utveckling af densamma, som fortgår intill dess rundbågen blifvit ersatt af spetsbågen, utan att likväl de kyrkor, i hvilka denna herskar, hafva i öfrigt antagit de egenskaper, som utmärka gotiken, hvars hufvudmärke icke är allenast användandet af spetsbågen, såsom man skulle kunna tro på grund af den omständigheten, att den gotiska byggnadsstilen ofta kallas rätt och slätt spetsbågsstilen. Den gotländska byggnadskonstens alster bilda en enda grupp, man kan i dessa alster icke urskilja olika riktningar, icke från dem sluta sig till olika skolor. Hvarifrån denna byggnadskonst fått sitt ursprung, är för vidlyftigt att här undersöka. Huru hon än uppkommit, är hon i sin utveckling helgjuten, och måste hon derför vara antingen tysk eller gotländsk. Att hon är det senare framgår af det egenartade hos henne; härför talar ock den ingalunda ovigtiga omständigheten att den ende gotländske byggmästare, hvars namn uppgifvits — han har byggt Helvi kyrka — heter Lars Botvidsson från Eskelkem. Namnet Lars (Lafrans, Laurencius) kan hafva tillhört likaväl en tysk som en gotländing, men fadernamnet Botvid är nordiskt och icke tyskt. Denne byggmästare är från Eskelhem, han hade således sitt hem på Gotlands landsbygd.
Mariekyrkan i Visby, bygd af och för tyskarne, kunde snarare än alla andra misstänkas för att vara ett direkt arbete af den tyska konsten. En närmare granskning af hennes delar visar dock, så vidt jag nu kan minnas, intet, som ej spåras i ännu tidigare kyrkor på landsbygden. — Allenast de större mått, hon som stadskyrka erhöll och hvad dermed står i sammanhang, äro för henne egna.
