Mytiska sägner från Norrland.
Af
Johan Nordlander.
Det ser ut, som om en afgjord skilnad förefunnes mellan
sägner och sagor i norra Sverige och dem i det öfriga landet.
Skämtesagor af sådan art som A. Bondesons, E. Wigströms och
E. Svenséns förekomma i Norrland mindre ofta; men så mycket
vanligare äro mytiska sägner och presthistorier, hvilka senare
af flera omständigheter äro att hänföra till den katolska tiden,
hvars presterskap de framställa i en mindre fördelaktig dager.
Denna brist på lustiga historier är lätt att förklara. Der man
blandat bark i brödet, kunna sådana ej haft någon god
jordmån. Striden med ett hårdt klimat och en mager jord har
gifvit den norrländska allmogen prägeln af en allvarlig
sinnesstämning och mindre rigtat dess uppmärksamhet på glada sidor
i lifvet, sådant detta tedde sig för stamfränder i andra lyckligare
landsdelar, än på de andemakter, som tänktes mäktigt ingripa
i menniskans lif.
Sedan jag nedskref den i 11 häftet af denna tidskrift intagna uppsatsen »Om trolldom, vidskepelse och vantro hos allmogen i Norrland»,[1] har jag varit i tillfälle att göra ytterligare forskningar i detta ämne. Väl anade jag redan på förhand, att en betydlig efterskörd vore att göra; men att denna skulle blifva så rik som det visat sig, det hade jag icke väntat. Det begränsade utrymmet nödgar mig att förbigå allt skrock samt några mindre betydande mytiska väsen för att uteslutande fästa mig vid jättar, tomtar och vättar, hvilka i folkföreställningen spela den vigtigaste rollen. De sägner, som här meddelas, återgifvas på högsvenska men med bibehållande i någon mån af folkspråkets uttryck och ordställning.
- ↑ I det följande betecknad med T. V. V.
