och tannlösa, så att det är många som få kosta på doktorer och apotek mer än som går åt till utlagorna. Nej, annat var det förr i tiden. Då va’ brudar och ungmödrar starka, friska och rödletta, så det var roligt att se dem. Men då drucko de icke så mycke' kaffe heller. Så har det varit undan för undan, och innan menniskorna blefvo, var det ett slägte, som kallas för jättar. Men de, de kunde vara stora och starka och manneliga. — Detta är ett vanligt resonemang, när man får gamla gubbar in på kapitlet om jättar. Sedan följer då några sägner.
I Fors var det godt om jättar. De hade sina elg-voner, elg-giller, norr om ån (Indalselfven) på Bispgårds-skogen. När de kommo fram till ån, stego de med ett steg öfver henne; och då kan en förstå, huru mått (pass) stora de skulle vara. — Men voro de stora och starka, så voro de ock duktiga att äta. Det fins en gammal fabel (sägen) om det, ock. Der i Böle i Fors var det två jättar, och bägge voro gifta. En gång vardt den ene jätten sjuk. En dag råkte då den andre jättens käring den sjukes hustru och sade till henne: huru mår din man i dag? Då svarade den andra: han är nog int annat än dålig; han har ej orkat äta vidare än gnaga af sju elghufvud[1]. Men åt han så, när han var sjuk, hur skulle han då icke äta, när han var frisk! — I närheten af kyrkan i samma socken bodde en jätte. En dag då hans hustru var ute, vardt hon på åkern varse några underliga ting, sam hon aldrig förr sett. Det var en karl, som med häst körde harfven. Hon var nyfiken att veta, hvad det kunde vara, och tog karl, häst och körredskap i sitt förkläde, bar hem alltsammans och visade det för sin man, sägande sig ha funnit en underlig mullvad. Men mannen befallde henne att bära allt tillbaka, ty, sade han, detta är folket, som skall komma efter oss. Detta skedde, när menniskorna började bosätta sig der i trakten. Enligt en annan version af denna allmänna sägen, ville jättinnan hafva de egendomliga tingen till leksaker. På ödesgodset Gremmelgård i Häggenäs socken i Jemtland skall fordom bott en jättinna Gremla, som gifvit namn åt gården likasom ock åt en sten, Gremla-stenen, som ligger vid vägen mellan Österåsen och kyrkan. Gremla
- ↑ Man erinre sig, att jätte plägar härledas från äta, då det skulle betyda storätare.
