säges hafva kastat denna mot kyrkan med sitt strumpeband, hvaraf märken ännu ses. Gremlas döttrar skola hafva tagit de i landet inflyttade norrmännen med boskap och åkerredskap i förklädet[1].
I byn Omsjö i Liden i Ångermanland fans det länge jättar[2]. Der bodde ock en karl, som ständigt var ute på jagt och fiske både bittida och sent. Det tyckte jättarne ej om. En dag, då han var ute, fick han höra, huru en jätte ropade till den andre. Rom-rommel i Bärge, sade den ene; hva’ vill mig Stor-klinger i Skalln? sade den andre och fick till svar: jag vill låna storkittelen för att koka Lasse lang i lår, som är så sent ute i qväll och mårom (morgon)[3]. I Linsells socken i Herjeådalen har jag upptecknat följande variant. Det var en ifrig fiskare, som var så sniken, att han icke ens höll söndagen helig. Det förtröt några andra, som derför kommo öfverens att riktigt skrämma honom en gång. De passade på, då han tidigt en söndagsmorgon rodde på fiske genom ett trångt sund med höga berg på ömse sidor. De stälde sig på hvar sin sida om sundet och talade till hvarandra på följande sätt:
Hu-hu, hu-hu Hammar i Hälje! —
Hva’ vill du då, Svinkom Bärge? —
Ja’ vill låna stor-kittelen din. —
Hva’ ska’ du me’ honom då? —
Ja’ ska’ koka Lasse lang i lår,
som aldrig vet göra hälgemål.
Men när fiskaren fick höra detta, vardt han förskräckt och slutade med att göra söndagsarbete. Ännu en variation af denna sägen finnes hos Fernow, Beskrifning öfver Wärmeland. Der gäller det en girig och hård fru Rangela på Edsholms slott,
- ↑ Uppgift i Fahle Burmans dagboksanteckningar från resor i Jemtland åren 1793—1802. Hos Dybeck, Runa för 1845, omtalas samma jättinna under namnet Grimla.
- ↑ Byn ligger vid en fiskrik sjö och säges vara den äldsta i socknen.
- ↑ Enligt en variant ville Koppar i Skolle låna storkittelen af
Hammar i Hälle för att koka upp Sjul långbent, som slog så sent om
lördagsqvällarna. I lön för lånet skulle Hammar få:
lefver och lunga,
tand och tunga,
stycke af bogen.
